Sigurd Persson Design



SMYCKEN Smycken har allt från början varit ett av de verkasamhetsområden som speciellt intresserat Sigurd Persson. Det är inte bara den hanterliga skalan och den mindre mängden material de kräver som, under krigsåren på 40-talet, stärkte det intresset och öppnade möjligheter för experimentlusten.
Brosch, silver med ametist, 1948
Ring, guld med niellerat mönster, 1948

Ring, guld med isländsk agat, 1950

Ring, silver med ametist, 1952

Brosch, silver med niellerat mönster, 1950

Broschen, som gjordes till Sigurd Perssons debututställning, 1950, är utförd av röd och svart cellemalj. Tekniken har en mycket lång och intressant kulturhistoria, inte minst i samband med kyrkliga arbeten. 1952 gjorde Sigurd en längre studieresa bl.a. till klostret i Ligugé, Frankrike, där munkarna förvaltade det tekniska arvet och kunnande om cellemaljering. Han utvecklade sitt kunnande inom området. Men relativt snart skulle den ekonomiska utvecklingen göra arbetstimmarna så dyra att den arbetskrävande cellemaljeringen blev betydligt mindre brukbar som uttrycksmedel för säljbara föremål.
Broschen är ett intressant exempel på sammasmältning av traditionell, anrik teknik och ett modernt bildspråk och uttryck.

Att smycken har använts av människor i alla tider och i så gott som alla kända kulturer har oupphörligen väckt nyfikenheten på krafterna bakom fenomenet smyckande och smycke. Utställningen "77 ringar", på varuhuset NK i Stockholm, 1960, kan ses som något av ett internationellt genombrott för Sigurd Persson som smyckeskapare.

De friare förhållningssätt, när det gäller estetik och symbolik, som Sigurd visade, i sitt sätt att förvalta de abstrakta tendenserna i den moderna bildkonsten, inte minst i emaljarbetena på debututställningen 1950, hade nu fått mer konsekventa och djärvare uttryck.

Ring, vitguld med briljanter, från "77ringar"

Men 1960 hade också ett annat drag i hans formtänkande blivit tydligare. En form av "konstruktivism" hade utvecklats i den lilla skalan som ringarna erbjuder.

Möjligen hade den en inspiationskälla hos de ryska konstruktivisternas funderingar kring teknikens inneboende kraft, uttryckt bl.a. i arkitektoniska megaskulpturer, och den teknikoptimism som präglade senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet.

Troligare är att den självkänsla och framtidsoptimism som kontakten med industriformgivningen och arbetet vid produktutvecklingen inom olika tillverkningsföretag givit lockade till genomtänkt enkelhet och teknikinspirerade formexperiment, också inom ädelsmidet.

Ring , guld 18k med rökcitrin, "77 ringar" 1960

I den här ringen, av 18k guld med turmaliner, från 77 ringar, kan man väl ändå läsa in både en filosofisk släktskap med konstruktivistiskt tänkande och en frändskap med den nya "brutalism", inom arkitekturen, som hade börjat växa fram vid den här tiden. Tittar man i backspegeln nu kan man kanske också tycka att det är ett relativt tidigt exempel på den mänskliga självbespegling och självcentrering - man kunde kanske säga självtillräcklighet - som driver den alltmer storstadlevande mänsklighetens kulturutveckling. Förebilder och "inspiration" tas allt mer från den mänskliga produktionen och allt mindre från den avlägsnare biokulturen.
I dessa tidiga exempel skall man kanske tolka det som ett friskt uppbrott från de allt mer abstraherade element av naturmotiv som möjligen slentrianmässigt levt vidare från det agrarsamhälle som blivit allt mer avlägset och som världskrigen slutligen, härskarsymboliskt våldfört sig på och slutligen fört bort från synfältet och från agendan för intresse och hänsynstagande - annat än som råvarukälla.

I Sigurd Perssons fall var det förstås ockå en anslutning till en tidsanda som, för honom, drevas av både hans erfarenheter av arbetet inom industrin och den allmänna tilltron till industriproduktionens möjligheter att skapa "välstånd". Men man kan också se det som ett vidare uttryck för hans ständigt pågående sökande efter en ren enkelhet, i form, som ger ostörda möjligheter att utforska formupplevelsen.
Ringen här, som gjordes första gången redan 1938, visar hans uthållighet och konskvens i det avseendet, Sökandet efter den "geometriskt" förenkalde formen, å ena sidan, och utforskandet av den naturligt vuxna formens spänning och karaktär, å den andra, är de två trådar Sigurd under hela sitt livsverk tvinnar samman till en hållbar ariadnetråd. Jämför man ringen som avbildas överst på den här sidan med de här två senaste exemplen ser man både spännvidden i hans formuppfattning och stilutveckling och hur fritt han, i tiden, rör sig mellan ytterligheterna.

Betraktar man en ring som den här, också från 77 ringar och av 18k guld med en stor rökcitrin, ser man igen att Sigurd sällan såg enkelheten som ett självsvåldigt ändamål i sig, en maktutövning utan viktiga motiv. Hans strävan efter enkelhet är ofta ett sätt att rensa undan det som kunde stå ivägen för betraktarens möjlighet att se materialens skönhet, att skåda in i materiens "inre" och där uppleva naturens sätt att organisera sig - delvis tuktat av hantverkarens verktyg.
Det handlade då inte om någon kvasivetenskaplig kunskapssyn eller pretentiös mystik. Sigurd hade en alltför stor självdistans och en för djup respekt för boklig bildning för att ge sig in på de vägarna. Det handlade mer om en tilltro till konstens möjligheter att stimulera individens nyfikenhet och kombinationsförmåga.

I samarbete med ädelstensliparen Gösta Carlsson gavs stenarna delvis nya, oprövade former som anpassades till det nya formtänkandet.

Det var kanske i första hand i slipningen av ametister och citriner som man tog ut svängarna lite extra för att låta mineralens kvaliteter komma till tals.

Ring av vitguld med briljant och kula av rödguld.

Ring av rödguld med alemandiner.

Men även stenar med mer "vanliga" slipningar kom att sättas i ringar med helt moderna former. Det var verkligen fråga om ett nytänkande inom ett dittills mycket konventionsstyrt område. Det skulle också bekräftas genom framgångarna med de senare, internationella utställningarna.
Ser man det i ljuset av det halvsekel som passerat kanske de mest "framsynta" exemplen på nyskapande var de "budgetringar" som Sigurd utformade av silver med guldbelagda ytor. Där användes ett enkelt, närmast minimalistiskt och produktionsanpassat uttryck för att skapa en spännande och uttrycksfull estetik som starkt bröt av mot den då, i mycket, estetiskt förstelnade smyckeproduktionen på den internationellt anpassade huvudarenan.

Den skepsis som senare tiders erfarenheter har skapat, inför en romantisering av teknikens kraft och inför anspelningar på teknikens formspråk, fanns få motsvarigheter till i det tidiga 60-talets Formsverige.

Det fanns däremot en mer ordinär tveksamhet inför det som kunde se ut som stötande avantgardism. Även om den var tyglad inom ett krävande hantverks naturliga restriktioner. Beställarens tveksamhet, inför åsynen av den framväxande kollektionen av 77 ringar, handlade mer om att kunna återvinna investerade medel genom att plocka ut stenar och smälta ner metaller.

Ring av silver med kant och kulor av guld, 77 ringar 1960.

Ring av vitguld med turmalin och briljant, 1960

	Ring av silver med gulddetaljer , 1960	Utställningen 77 ringar skall naturligtvis inte bara ses i ett historiskt perspektiv och med alla de nya referenser som tillkommit med åren. Den bör ses som ett estetiskt ställningstagande i sin egen tid och med den kulturhistoriska bakgrund som bland mycket annat också präglades av ett då ännu dominerand dynamiskt 1950-tal av nyvunnen optimism och skaparkraft i det skandinaviska formtänkandet.
"77 ringar" blev en konstnärlig och kommersiell framgång. Den skulle följas av tre andra temautställningar i samarbetet mellan Sigurd Persson och Nordiska Kompaniet i Stockholm. Och fortsättning följde också i många andra sammanhang. Ring av vitguld med briljanter , är från 77 ringar , 1960