Om Sigurd Persson

                                                  

Lördagen den 18 oktober 2003 avled Sigurd Persson, efter en tids sjukdom, men också efter ett långt och verksamt liv.

 Saknaden efter Sigurd är stor. Men verksamheten i företaget kommer att fortsätta med de anpassningar som det stora tomrummet efter Sigurd Persson fordrar.

Vi som arbetar i företaget ser det som en gärd av aktning och en förmån att försöka förvalta hans verk för framtiden.

Av samma skäl kommer också utvecklingen av den här hemsidan att fortsätta med i huvudsak samma inriktning. Möjligen kommer det att ske med de något förändrade tonvikter som en ökad eftertänksamhet i situationen motiverar och naturligen ger oss som länge fått leva i Sigurds närhet. 

 
Den 2:a maj 2005 avled också Sigurd Perssons syster, Sussie, efter att, under en längre tid, ha kämpat mot en skada. Trots den var hon verksam till 2004, inom ramen för ett nära 80-årigt livsverk, till stora delar ägnat åt den gemensamma verksamhet som syskonen ärvde efter sin far Fritiof Persson. Sussie var, sedan 1930-talet, en viktig och drivande kraft inom företaget i Helsingborg. Även efter henne uppstår givetvis ett stort tomrum, som vi efterkommande får försöka fylla så gott det går.  

 
På den här sidan skall vi, en tid framöver, stegvis återge en del av innehållet från den serie av utställningar som visats på Vikingsbergs Konstmuseum i Helsingborg, hösten 2001, Regionmuseet i Kristianstad, sommaren 2002 och Röhsska Museet i Göteborg, hösten 2002.

På de till stora delar retrospektiva utställningarna har visats ett representativt urval av Sigurd Perssons verk, från barndomens 1920-tal till de, vid utställningsseriens början, senaste ringarna, från hösten 2001.

För att skapa en överblickbarhet i informationen och exponeringen var det stora materialet tematiskt indelat. Temaindelningen gjordes i huvudsak med tre syften:

     * Att delvis återge den tematik Sigurd Persson själv arbetat med genom åren.
    * Att visa föremål från många av de produktområden där han varit verksam och...
    * Att ge utställningarna och upplevelsen av dem en cyklisk struktur.

Blomman , Smycket , Hemmet , Kannan , Tekniken , Skålen , Tecknet och Fröet är de temata som valdes.

Varje tema (utom tekniken) motsvaras av ett decennium, från 1930-talet till 1990-talet, då man mycket ungefärligt kan se att tyngdpunkten, för just det temat, legat i Sigurd Perssons produktion.
              





BLOMMAN

          




 






















       Halsband och örhängen av elfenben och förgyllt silver, 1944, ett detaljrikt och  arbetskrävande smycke som är vackert, i sin lågmälda ton. Det skulle kanske inte bli utfört på det nya seklet - även av ekonomiska skäl. 







  Under sin tid med Erik Fleming, på Atelier Borgila i Stockholm, runt mitten av 1940-talet , hade stora delar av smycketillverkningen den här utarbetade och växtanknutna karaktären.
         



Blommans och växtens, den organiskt vuxna kroppens form och funktion har ständigt haft en viktig roll i Sigurd Perssons arbete - från hans påtande i barndomens egna täppa, på 20-talet, till den sentida framställningen av bruksföremål och skulpturala verk.

Blom- och växtmotiven, många gånger i en förvånande skala och med olika grad av abstraktion, tjänar ofta som redskap för att intellektuellt utforska och åskådliggöra "reproduktion", "födelse", "försvar", "död" och andra, generella strävanden och förlopp i biosystemet och samhället.

 

 

                                                          
     



Brosch, silver, 1950. I de tidiga verken med blom- och växtmotiv finns en lyrisk, nästan idyllisk ton 
          

       






De ekonomiska förutsättningarna kan tvinga fram en förenkling av föremålens utförande.
Det varken hindrar eller styr förhållandet att blomman och växandet, som intresse- och kunskapsområde, är så betydelsefullt att Sigurd om och om igen återkommer till det, inom sin allmänna sträva att utforska och renodla formen när den ges skepnad som olika föremål och funktioner.



              Den utsågade silverringen är från 90-talet  
          
   







Blom-blad-temat ligger ibland mycket nära till, också funkionellt. Som i den här  blå glasskålen, gjord tillsammans med Jan-Erik Ritzman på Transjöhyttan., 2001.



 
    











          
        

 
Knoppen / cellen, som ett gryende växande, lämpar sig bra som symbol för förhoppningar och det oskuldsfulla. Formmässigt lämpar den sig också väl för att blåsas som bubblor av glas. 
                                  
   
Lite slängigt fick den här skulpturen, i "blåljusets" sken, det interna namnet "Polis, Polis" - intressant både på det sättet att det bara antyder spänningen mellan destruktiva samhällskeenden och den sårbara "naturen" och att det visar behovet, för konstnären, att distansera sig från ett långvarigt umgänge med allvarliga frågeställningar.
Den är också ett steg i förenklingens riktning.
       




       


Skulptueren "Likare på blått hyende", av rostfritt stål och målat trä, är visserligen ett tydligt exempel på Sigurd Perssons intresse för undersökningar av geometriska former - inte minst inom tetraederns formvärld.
Med sin strukturella uppbyggnad antyder den ändå att det ständigt pågår en underliggande dialog mellan Sigurds två stora tankesfärer - den organiska och den geometriska.

Så kan man också se den som en enklaste framställning av växandets princip, 1997.       


 

 

         

 

 
    I den här skålen, från 2001, bejakar också färgskalan anknytningen till växtligheten         

 
    
                
                

 











Att Sigurd Perssons tidiga och arbetskrävande smycken i tiden sammanföll med efterklangerna till jugendperioden innebär ju förstås att det fanns en påverkan och en estetisk tidsanda som verkade för växtmotiv och "organiska" former. Det hindrar inte att det just i dessa tidiga arbeten, av Sigurd Persson, finns en strävan bort ifrån de stiliseringar som, i mycket av jugendarbetena, innebar en abstraktion av de växtdelar som avbildas. I Sigurds växtbilder finns en detaljeringsgrad och en strävan efter "naturalism" som kan kallas naivistisk - i förhållande till då socialt godtagen smak -  men som också antyder och förebådar ett djup och en  systematik i iakttagandet som med tiden kunde ses som en form av vetenskaplighet, när det gäller framställning och upplevelse av naturens "formspråk".






















   Halsbandet, av förgyllt silver, är framställt 1943, i en liten, egen verkstad i Stockholm, dit Sigurd flyttat 1940.      


     










I den skulpturala bilden "Love A" antyds att bakom Sigurds strävan  efter förenkling också fanns en bredare, filosofiskt-antropologiskt grundad uppfattning om att det borde finnas ett samband mellan de yttre förutsättningarna för en brukskultur och utförandet av de föremål som konstituerar den kulturen.

Att författaren CJL Almqvists resonemang, om fattigdomens betydelse i vår del av världen, hade någon påverkan på den uppfattningen framgår förstås.

Bilden är en naturalistisk framställning av nyponrosens kronblad. Den är utförd av driven och lackerad aluminium. 1972.


















     Den enkla blomringen gjordes till en sommarutställning med ringar 1994, på Nutida Svenskt Silver i Stockholm och på Galleri Sigurd Persson i Helsingborg.      

     

















Till samma utställning gjordes den här fjärilsringen, av silver med mineralet "tigerjärn" - ännu en antydan om att Sigurd Perssons "naturintresse" inte bara handlade om naturens fysiska former men också samband, processer och skeenden - här kanske "befruktningen".


 Ser man delarna i Sigurds verk i en helhet kan man där, i hans pofessionella förhållningssätt, uppfatta en saklighet och systematik men också en tydlig sensualism som, i det avseendet, kan leda tanken i riktning mot blomsterkungen Linné - givetvis ingen jämförelse i övrigt.







Halssmycket är en bladrosett av 23k guld.      




                                                             
Fikonlövet, som motiv, förekom i olika form. Det här halssmycket, av silver med guldnerv, är från 1995. 

















     Ett motiv, som tecken och symbol, kan genom sin betydelse nå intellektet och genom förståelsen av ett språkligt budskap öppna också känslolivet med sin verkan. Genom mer abstrakta betydelser och signalvärden kan det direkt väcka känslor eller leda uppmärksamheten till det omgivande "landskapet", där mer sammansatta värden finns att uppleva..      




      Men också livets andra sida - den oundvikligen utebbande livskraften - representerades i sfären av växtmotiv.
Här som "Barndomens körsbär" - de avätna stjälkarna - en äldre människas framställing av återblicken på livet som gick.




 






















"En rostig en" är utförd av korroderad järnplåt. Det är en skulptural framställning av en torkad enbuske i närheten av det annars idylliska och älskade sommarvistet på Öland.
Kanske en bild av ett tidigt offer för klimatförändring?

 
Möjligen i stället en osentimental framställning av det åldrade "självet".      



 





SMYCKET      


 Att smycka kroppen med betydelsebärande och starkt dekorativa element har ingått i de flesta kulturer människans historia visar upp.
Att utröna smyckets funktion, att prova det på olika ställen på olika kroppsdelar och att se den verkan det har, på bärarens personliga framtoning, har kontinuerligt intresserat Sigurd Persson.

     


 Den formfrihet som smyckets lilla skala ger - utan att orsaka ohanterliga, tekniska problem - har lämpat sig speciellt som medel för hans utpräglade förmåga till symbolisering.
Styrkan att se strukturella likheter mellan olika företeelser och att låta den enkla, visuella framställningen av den ena representera och bära fram betydelsen av den andra har han utnyttjat och utvecklat just i sina smycken.     

        




  











  Ringen från 1938 är ett tydligt avsteg från den estetiska tidsanda som rådde då. Ett exempel på att också lågmälda budskap och tystnad kan tala tydligt.





 De första tydligare exemplen kan ses runt beredskapstiden, i början av 40-talet.
Under tiden av materialbrist gjorde den unge silversmeden, med eller utan föregående beställning, ett antal filigranarmband. De fick formen av korta filmremsor med bildrutor (25 x 25 mm) som tillsammans beskrev ett tema.










Det här exemplet gjorde Sigurd Persson till sin blivande hustru.
Det beskriver delar av deras bakgund. Bildrutan är ett självporträtt som visar både hans ambition som skulptör och hans verksamhet som silversmed, 1939.      







       De sista exemplen är från Sigurd Perssons sista separatutställning: "20 + 20 ringar" på Nutida Svenskt Silver i Stockholm 2001.























   Här guldringen där gårdens grus möter briljanterna. Den finns på Helsingborgs museum.
 



















Här också ringen där guldkulan - som bokens viktiga innehåll - hindrande döljs i ett tekniskt krångligt omslag som inte vill sitta på plats, 2001.















Eller ringen där misslyckandets vrede knycklat pappret där den skapande själen skulle tecknat ner sin mening - i båda fallen ett resonemang om den åldrande människans problem med att få det invanda att fungera, 2001. Är det kanske också en undran inför vart det skapade är på väg?      

       

 



















    Sigurd Persson provar ut ett halssmycke, 1965, inför separatutställningen "Halssmycket" på NK i Stockholm.




Att hitta balansen mellan smyckets olika betydelser och verkningar avgör dess viktiga individuella och sociala funktion.     Sett historiskt, transkulturellt och i ett generellt perspektiv är smycken materiella symboler som konventionellt placeras på kroppen. Vidgar man bilden kan naturligtvis många andra slags föremål ha smyckets funktion, i hemmen eller i andra miljöer. Symbolens, smyckets, funktion är att förmedla och väcka idéer och reaktioner som påverkar kroppsliga processer och beteenden. Utformningen kan vara mer eller mindre funktionell och effektiv i sin kraft att bli upptäckt och avläst av betraktare - bärare eller medmänniskor - som kommer i beröring med det.
Både kvinnor och män bär smycken, för att signalera allt från tydlig makt och självkontroll till en mer vag önskan att vara väl anpassad och vacker.
Ett stort och viktigt område där smycken kan ha tydliga funktioner är de sociala signaler som har sensuella, erotiska och reproduktiva funktioner.
Ser man på hela vår miljö av bilder och tecken tycks det ju vara ett av de viktigaste områdena för mänskliga kommunikationer. Det är väl också ett av de områden där exploatering, missbruk och förflackning, av de symbolernas och signalernas betydelser, ger störst förluster när det gäller våra möjligheter att, med bibehållet fötroende, nå varandra.
Vulgarisering och övertydlighet färgar lätt av sig även på de mer diskreta uttrycken. I en återhållsammare omgivning kan annars mycket lågmälda signaler, en antydd gest, ha stark verkan.







 













  Det för sin tid "extrema" örhänget kunde utföras genom att bygeltekniken utvecklades. Det ingick i kollektionen till utställningen "Örsmycken", 1964, också den i samarbete med NK i Stockholm.
Med sin lite skira sensualism spelar det på samma strängar som en del av  den "piercing" som hör senare tider till.      
      


 Ringen, som artefakt och smycke, var ett speciellt intresse för Sigurd Persson, genom hela hans yrkesliv. Dels berodde det på att ringar kulturhistoriskt har en särställning som smycke. Den används av de flesta - kvinnor som män - från kungar och påvar till vanliga kompisar och nyförlovade par.
Genom sitt lilla format är ringen också - som en miniatyrskulptur - en speciellt intressant uppgift när det gäller att finna spänning och balans mellan ringens olika formelement.
Det är en uppgift som Sigurd arbetade med bl.a. vid flera specialutställningar av ringar, där den första höjdpunkten var hans internationella genombrott som smyckeskapare - "77 ringar" på varuhuset NK i Stockholm, 1960.

































     Den här ringen, av vitguld med briljanter, är från 1969.
 



























Genom framgångarna med de tidigare smyckeutställningarna växte experimentlusten. Halssmycket av silver med karneol och rosenkvarts, kom till vid utställningen "Halssmycket" på NK 1965.
Det köptes in till Röhsska museets samlingar.

Ett spännade exempel på hur intresset för växtvärldens former och de smycketekniska och formförenklande ambitionerna smälter samman.      










 HEMMET

      
 När folkhemmet skulle inredas fick konsthantverkare möjlighet att arbeta, som konsulterande formgivare, på många ställen inom industrierna där de nya bruksvarorna kom att tillverkas.
Att, i samverkan med säljare och tekniker, omsorgsfullt ge det massproducerade form och individualitetens prägel var deras underförstådda uppdrag.

"Anställd av ingen,
i tjänst hos tingen"...

uttrycktes det kärnfullt av poeten Stig Sjödin i en dikt tillägnad Sigurd Persson.      


       Hantverkarnas naturliga vana vid redskapens förhållande till både handen och det bearbetade ämnet gav en lång rad exempel på hållbar och funktionell formgivning i den nordiska traditionen, från 50-talet och framåt.













  När Sigurd Persson ritade Servus-besticket, bland många andra bruksting, skedde det i samverkan med det framsynt arbetande KF. Insiktsfulla synpunkter från bl.a. Ragnhild Nergård och Inger Hjertsjö, på KF och i provköket, vägdes in i helhetsbilden.








       Som ambitiös formgivare arbetade Sigurd för att ge Servuskniven det framtidsinriktade blad som han i stället kom att använda på knivarna i Ultra-besticket och de senare bestick han tog fram.




















  Det val av knivblad som till sist gjordes var en positiv kompromiss där hänsyn togs till både framtid och etablerade konventioner.
 






Från mitten av 50-talet ökade antalet designuppdrag betydligt. Formgivningen av industritillverkade konsumentprodukter blev en betydligt större andel av verksamheten





  Brickan med utrustning för måltiderna på SAS-planen följde, som uppdrag, efter vinsten i tävlingen om bestickens utformning, 1959.
Det mediala intresset - främst i olika tryckta publikationer - var förvånande stort för denna enstaka händelse, Det resulterade i ett 25-tal artiklar och större notiser under en 18-månadresperiod.


Ett liknande intresse vore förstås otänkbart idag. Men det säger något om flygets då fantasieggande status. Det säger också en hel del om andelen intresse, för utvecklingen av brukskulturen, i det samlade informationsflödet. Självklart var det, i dåtidens kutursituation, också en viktig stimulans och ekonomisk nödvändighet för ett seriöst utforskningsarbete och en långsiktig produktion av tingen vi skulle börja bruka.        





























      1965 ritades en ny uppsättning glas till SARA-restaurangerna. Rationaliteten i formgivningen gavs en traditionell ton. De jämnhöga glasen hade lika gärna kunnat passa i tidsenligt effektivt funktionsstuderade hemmiljöer.


Men effektiviteten och "styrningen" av privatlivet, i närmiljön, kom också snart att börja ifrågasättas genom uppror mot Planverkets byggnormering och mot Socialstyrelsens "68 skivor". Att en berättigad strävan efter individuell frihet underblåstes av helt andra strävanden, efter ökade försäljningspotentialer och konsumtionsvolymer, är lättare att se idag än då. Möjligen kan man nu också ana att det kom att kastas ut några barn med upprorets badvatten. Behovet av effektivitet och samordning har väl snarare ökat än minskat i det nutida konsumtionssamhället.  
 
Med arbetsmängden, i form av olika uppdrag, kom antalet anställda och verksamma på Sigurd Perssons verkstad i Stckholm, i början av 60-talet, att öka till runt 8 peroner. Två av smederna, Carl Gustaf Jahnsson och Jan Ostwald, överigck delvis till att arbeta som formgivare på det nyinrättade designkontoret. Under nära 3 decennier sköttes det administrativa av sekreteraren Karin Nilsson.

I Helsingborg drevs den gamla verkstaden, butiken och utställningsverksamheten av Sigurds systrar Sussie och Lory - nu som ett dotterbolag till ett aktiebolag, inrättat runt verksamheten i Stockholm.

Men också externa krafter krävdes för att göra viktiga insatser när de fast anknuta hade fullt upp att göra.
Fotografen Sune Sundahls arbete, med att ständigt dokumentera det som producerades, kan inte överskattas när det gäller den viktiga funktionen att visa fram arbetena offentligt. Ett antal bilder på den här hemsidan är goda exempel på det.

Silversmeden Lars Munkhammar är också ett exempel, bland duktiga hantverkare, som ständigt - faktiskt under ett halvt sekel - kunde bistå med sin skicklighet, när det krävdes.      
       En annan nödvändighet för förverkligandet av produkterna är den samlade kraften från alla de mer eller mindre framträdande medarbetarna, hos beställare, tillverkningsindustrier och underleverantörer, som med sina kunskaper informerat och skapat medlen för att i samverkan realisera formgivarens ibland intuitiva, ibland betämda önskemål.














  I några fall var formgivaren en lika anonym länk i kedjan som de övriga medverkande var. I andra fall är föremålet nära förknippat med formgivarens namn.


Det är inte möjligt att ens tänka sig att, på den här platsen, göra en rimligt rättvisande lista över alla dem som gjort verket möjligt. Några personer och företag nämns på andra platser på hemsidan. En kort lista över några företag kanske ändå är lämplig i det här sammanhanget.









       Silver & Stål var det första och längsta industrisamarbete som Sigurd Persson hade. Det blev därmed en viktig läroplats när det gäller kunskaper om materialbehandling i maskinell framställning.
Även produktionen av Gundagrytorna för KF låg från början hos S&S. Hackmans i Finland tog senare över den tillverlningen.


    




   Orterna Kallinge och Ronneby i Blekinge, är platser för en nästan lika lång yrkesmässig relation. Skickliga och intresserade anstälda och ledande personer vid Kockums jernverk, Ronprodukter, Ronneby bruk och Uno Berg AB förverkligade allt från de första dubbelgrytorna 1954 till de nuvarande sortimenten av gjutjärnsprodukter och mässingsföremål.        

 







 












     Sporrongs, i Norrtälje, och Riksheraldikern var samarbetsparter när de detaljrika emblemen till  Svenska Armén kom i långvarig produktion med början 1959.  

 










 


    Genom ett flerårigt samarbete med varuhuset NK, i Stockholm, togs viktiga steg inte minst i de internationella genombrott som Sigurd Persson fick med sitt smyckeskapande. Med smyckeutställningarna 1960, -63, -64 och -65 följde också utställningar i några av de stora världsstäderna.      







       Ett annat långvarigt samarbete var det med Stockholms borstbinderifabrik som senare ombildades till Kronborsten. Det resulterade, från 1964 och framåt, i omkring 25 olika borstmodeller. Anonyma vardagsprodukter, men ändå blev vissa modeller tilldelade utmärkelsen "Utmärkt Svensk Form".      






       





















   Åry Stålmöbler, i Örsjö, var forum för utveckling av ett antal av de möbelmodeller som ritades. Bl.a. "Expandra"-fåtöljen såldes genom KF.      

     











 



















   1968 anlitades Sigurd Persson som formgivare vid Kosta glasbruk. Tillsammans med den stora gruppen av duktiga medarbetare blev det inledningen till en lång upptäcktsresa, för Sigurd, in i en skapandeprocess med en spontanitet och närvaro, i varje ögonblick av skapandet, som skiljer sig starkt från arbetet med metallerna. När Kosta glasbruk omorganiserades fortsatte den resan, från 1984 till 2001, med den skicklige hantverkaren och konstnären Jan-Erik Ritzman, när denne medverkade till att återupprätta Transjöhyttan.



Många andra viktiga samarbeten måste dess värre tills vidare lämnas för mer flyktiga omnämnanden i andra sammanhang.   









 KANNAN      



 

















      








     Karaffen, flaskan, kannan och burken, speciellt tillbringaren för den livgivande vätskan, sågs ständigt av Sigurd Persson som ett av människans viktigaste kulturbärande föremål.





   Sett historiskt har behållaren varit en blåsa, en skinnpåse, ett mislyckat förarbete till en fönsterruta (ett fiasko på italienska) eller andra organiska kapslar och rör.
Oavsett om det är dessa ursprungliga former eller sentida efterbildningar av dem har de ofta ingått i förstudier till Sigurd Perssons egna kannor.      







   Det gäller för 50-talets bukiga kannor med fotring eller den lilla, eleganta frökapsel-tekannan från 1975.      


 


















      























   Och det gäller för de mer eller mindre rörformiga kannorna som bland andra platser finns på Röhsska museet i Göteborg och på museerna i Helsingborg och Sundsvall.


Kannan med pip har ofta en form som är tekniskt utmanande att framställa. 












     Att, med bibehållen god funktion, intressant variera denna form, för olika material och innehåll, utgjorde en ständigt pågående kamp mellan hantverkaren Sigurd Persson och esteten Sigurd Persson, från tiden för gesällprovet 1937 fram till tekannan av tenn ritad för Svenskt Tenn, 2003.       
  

















     Resultaten av den kampen har, med lika starka skäl, hamnat på torpets vedspis så väl som i museers montrar.










 SKÅLEN      
















 












   Skålen, fatet och grytan, det öppna kärlet, är tidiga former av föremål i människans utrustning av bruksting.
De har möjligen utvecklats ur användningen av bladet, fruktskalet, "skallen" och andra naturligt buktiga ytor och urgröpningar.   





   








 


    Deras former kan vara enkla eller mer komplicerade och de lånar sig väl till form- och teknikexperiment utan att funktionen äventyras.



Otaliga är de skålade ytor, förutom serierna av funktionella grytor och pannor, som Sigurd Persson format och ornamenterat för vitt skiljda ändamål.











      


 






















      I några fall i en allvarsam lek med våra djupaste signaler och det ursprungligaste av alla dryckeskärl.















       I andra fall enbart som en framställning av enkelhetens svindlande skönhet.      
     


































   I flera fall inom ramen för de egna formexperimenten - som i "äggskålen" som finns på Nationalmuseet. 






 








I något fall försedd med en diskret uppmaning till varsamhet.      







 






TECKNET      

 Tecknet och symbolen, det språkliga objektet, är det ting vars funktion mest närmar sig konstföremålets. Dess verkan är den betydelse det bär och den tanke det väcker.















  Detalj från biskopskors, utfört i cellemalj 1945.      


       Likväl har också tecknen och symbolerna sin formella logik - sin intellektuella ergonomi om man så vill - och sitt funktionella, kommunikativa sammanhang av ständigt bekräftade tolkningsmallar.

Vad som helst kan formuleras och uttryckas. Hur det uppfattas beror av om det finns rimligt klara överenskommelser om hur det skall tolkas av mottagaren.
     
       



















   Axelklaff från arméuniform, ritad omkring 1960, och hedersringen Sigurd Persson fick ta emot av det tyska gudsmedsförbundet 1955. Två olika symboler med etablerad, diskret pondus, för dem som kan utläsa det.      





 





 










   Hänsynstagandena till budskapets betydelsebärande innehåll och anpassningen till de omständigheter där det skall tas emot och tolkas påminner, vid utformningen av tecken av olika slag, i mycket om det som gäller vid formgivningen av andra redskap, som t.ex. grytor och bestick.



 











































     



Processionskrucifixet gjordes till krematoriet i Helsingborg 1961.      
       










   Funktionsstudiet, brukaranpassningen och förenklingen, som präglat Sigurd Perssons arbetsmetodik vid formgivningen av bruksting, har också resulterat i utformningen av ett antal "betydelsebärare" för andras eller egna mer eller mindre tidstypiska informationsändamål.
 






 





























Kungens vandringspris i Vasaloppets lagtävling.      
     







































  Rektorskedjan till Umeå universitet utfördes 1965. 
 





















   En motsvarande kedja  till universitetskanslern.      

 









     Utforskandet av formupplevelsen - som intellektuellt fenomen och förutsättning för kunskapen om semiotiken - har sedan mitten av 70-talet stimulerat Sigurd Persson  att utföra en mängd föremål med sammansatta betydelser. Man kunde säga att han, som formskapare, formgivit både egna och andras formupplevelser.      
       Det har givit ett stort antal skulpturer och formexperiment och en fördjupad dialog, med betraktaren, över formen som företeelse och delvis förklarad upplevelse. De strikt geometriska grundformerna har då varit några av de enkla redskapen som, sedan antiken, tillhört det gemensamma kulturarvet och tolkningsgrunden för formupplevelsen.


 

























   Det visuella tecknet och olika andra typer av definierade eller identifierbara signaler och budskap får, genom sin begreppsligt kommunikativa effektivitet, en mental kraftverkan som givetvis gör dem till byggstenar i all mänsklig kommunikation. De lånar sig därmed förstås också till olika former av styrning och maktutövning.
















    I ett fungerande samhälle behövs styrande kraft. En viktig fråga är dock: Hur hålls det allmänna - numera globala - språksystemet trovärdigt och tydligt betydelsebärande för alla som berörs och hur hålls det väl fungerande i förhållande till de mytbilder som spontant växer fram inom våra vägledande föreställningar om tillvaron?














    



För Sigurd Persons del var den egna satsningen, inom semiotikens och "upplysandets" område, en lika seriös verksamhet som det mesta han producerade i övrigt. Hans egen bedömning var dock att gensvaret från "publiken" inte motsvarade den bedömning han själv gjorde av de idévärden som gick att finna i upplevelsen av objekten han lånade sin förmåga till att framställa. Därför blev Sigurds produktion av "konstföremål" i huvudsak begränsad till 70-talet och första halvan av 80-talet.
Förklaringen till den händelseutvecklingen kan givetvis göras komplicerad, med diverse individual- och gruppsykologiska aspekter med i bilden.

     
 

Det kan i och för sig se självklart ut att, i en tid där mycket kraft går åt till att hävda positioner i spelet om den sociala skiktningen, det inte blir mycket uppmärksamhet över till att introvert analytiskt söka självkännedom genom enstaka visuella formupplevelser - speciellt när upplevleserna påkallas av en "konstnär" som inte har ett etablerat erkännande på området.






















  





       I det sociala spelet krävs tecken och budskap med helt andra överenskommelser bakom och mer styrande verkan än så.
Här bara ett ögonblickligt nedslag i floden av starkt kommenderande signaler i omgivningen.


Kanske finns det också en mer allmängiltig förklaringsgrund till samma fenomen.

I det "informationstryck", av enorma mängder budskap, av olika slag, som når varje individ under dygnets alla timmar, kan man rimligen anta att det, i var och en av oss, sker en intuitiv sovring och strukturering som på olika sätt påverkar värdet av alla de signaler som tas emot.
Det tycks finnas kategorier av signaler och sammansatta budskap som, i den situationan, ges ett större uppmärksamhetsvärde - delvis genom en associativ anknytning till djupt liggande, nedärvda referenser.        

       




















   Signalerna inom de kategorierna kan vara mycket diskreta och effektiva.

En av de starkaste krafterna i det mänskliga samhället tycks vara kvinnans disciplinering av pojken och mannen.































  Den disciplinerande kraften, i det intuitiva signalsystemet, är stark.
 Fråga är bara till vilken aktivitet han disciplineras och till vilken aktivitet hon samtidigt disciplinerar sig själv.      
       




































    På den punkten ger det intuitiva signalsystemet liten, intellektuell vägledning.
 Speciellt eftersom de intuitiva signalerna så ofta blir exploaterade och berövade sin trovärdighet för helt andra syften än mellanmänskligt sociala.















































   Bilderna är i all enkelhet uppfiskade ur informations- och reklamfloden. Motivmässigt återspeglar de också något av den reella verkligheten och kultursituationen. Man kan välja sina infallsvinklar!      
 

















Det går berättigat att hävda att "kultur" - i en rimligt vid bemärkelse - skapas och förvaltas, fördjupas eller förytligas även i vardagliga situationer och med vardagliga tecken och ting. Med samma berättigande kan man hävda att kulturens egentliga grundfunktioner skapas i vardagens alla skeenden och möten.

Det finns idag auktoriteter, inom kulturförmedlande organisationer, som med självtillit lägger fast att de, som hävdar dessa ståndpunkter är dårfinkar som skall och måste placeras, som extremister längst "till vänster" eller längst "till höger", där de inte skall få eller räkna med uppmärksamhet eller intresse.

Auktoritet har alltid, med rätta, hävdat sin åsikt. Ofta tycks då den auktoritativa individens känsla, av att veta sin egen uppfattnings styrka, inte vara tillräcklig innan den bekräftas av andra. De flesta av oss ser nog, i grunden, gärna att ett flertal medmänniskor lyssnar på våra åsikter och bekräftar dem genom att följa dem. 
Med den funktionen har det alltid funnits och kommer alltid att finnas auktoriteter, mer eller mindre nära den kraftfullt agerande sociala strukturen - möjligen är det den bekräftende funktionen som konstituerar strukturen.      
 Med förutsättning i antagandet, att varje individ har gränser för sina mentala och intellektuella förmågor, bör man kanske kunna konstatera att varje tecken, budskap eller kulturyttring alltid landar i en begränsad mental miljö. Ju fler budskap som tas emot dess mindre kapacitet kan ägnas åt varje budskap. Det är säkert en erfarenhet de flesta har gemensam.

Med det informationstryck som råder idag bör man nog utgå ifrån att kvaliteten i upplevelsen av varje enskilt budskap minskar.

Antagandet är då att den tid man kan ägna åt upplevelsen av det enskilda uttycket avgör hur begreppsligt nyanserat man kan ta emot och förvalta dess mening inom sig. Det skulle, på en generell nivå, avgöra kvaliteten i upplevelsen av den enskilda signalen så väl som av hela budskap.
      Det senare är förstås inte ett entydigt självklart samband.
Dels beror kvaliteten i upplevelsen av kvaliteten i budskapets form och betydelsebärande innehåll, så som det skapats av en avsändare.
Dels beror upplevelsekvaliteten, i det enskilda budskapet, av hur vi sorterar våra intryck och skiljer viktigt från oviktigt.

I det samspelet - mellan avsändare och mottagare - avgörs nog den gemensamma kulturens kvalitet, dess kraft och långsiktiga funktion i den organiskt växande samhällsstrukturen - oavsett när och var de enskilda interaktionerna sker. 
     
 Det har alltid varit auktoritetens roll att peka på och "kvalitetsmärka" de budskap vi skall prioritera och ägna vår möda åt att försöka förstå och följa. På det sättet har auktoriteten en viktig, vägledande och kulturskapande funktion.


















    Ordförandeklubban till Svenska Akademin ritads och gjordes 1977.




    Men en generell tendens i det nutida kulturklimatet ser, helt följdriktigt, ut att leda till en ökad individualisering.      
       I det övermäktiga flödet av påverkande signaler, vad skall man hinna titta på och vem skall man lita på?












   Ordförandeklubban till Skandia-koncernen gjordes 1968. I dagens mediala ljus ser den väl ut att ha blivit en sällsynt mättad och motsägelsefull symbol över degraderad auktoritet.

Det bästa som tycks stå till buds är att, trots sin osäkerhet, lita på sig själv, att bli sin egen auktoritet. Kvalitetsmärkningen av budskapen sker allt mer som ett här och nu. Men i den ökande slumpmässigheten blir självbedrägeriet och kortsyntheten ett allt mer reellt hot.
 Det hindrar givetvis inte att var och en som - enskilt eller i grupp - utformar en upplevelse eller ett budskap kan ha en egen, mycket förtätad upplevelse av insikt, tydlighet och värde i ett, efter egen uppfattning, ytterst välformulerat uttryck.
Uppfattas inte innehållet i det uttryckta budskapet av någon betraktare är det lika dött som en havererad dator. Oavsett den mest seriösa kvalitetsmärkning blir inte den meningen lättare att hitta än någon av de andra nålarna i den ofantliga höstacken.




   Och problemet med att avgöra hur meningen uppfattas är avsevärt mer komplicerat än att bara räkna de själar som av någon anledning haft möjlighet eller blivit tvingade att fånga upp den. Att människor lojalt gör sig tillgängliga, för att ta emot påverkan, är inte det samma som att denna påverkan ens liknar den som avsändaren avser.
Att bedöma verkningar av kommunikation är något annat än det som sker i räkneverk i vändkors och kassaapparater.

    En kommunikativ påverkan kan alltid bli djupare och vidare, framför allt mycket skiljaktig från de formulerade intentioner avsändaren har - även om de yttre formerna för kommunikationen kan se mycket likartade ut från gång till annan. Förhållandena i den nutida kommunikationsmiljön ser ut att vara mycket "reaktiva" och självdestruktiva.

Den något raljanta tonen här är egentligen olämplig sett i relation till att förvaltningen av det gemensamma språket och begreppsvärlden - i vidaste bemärkelse - är en av de genuina överlevnadsfrågorna. Utan ett levande offentligt samtal som ständigt växelverkar med utvecklingen av ett dynamiskt språk, genom att beröra och ge upplevd mening åt det helt övervägande antalet människor, blir varje tänkbar ambition att bygga ett hållbart samhälle förfelad.      
      




    Ser man inte förytligandet av det kommunikativa språksystemmet som ett reellt problem, som måste lösas, bidrar man till att sända samhällsutvecklingen i riktning mot en sekteristisk struktur, baserad på åtskiljda, subintelletuella bergeppssystem.
I historiskt perspektiv ser det möjligen ut som att ett sådant system har störst överlevnadsmöjligheter. Tillåter man en tillfällig, vanvördig generalisering kan konstateras att kyrkor, slutna sällskap och maffiaorganisationer har överlevt 2000 år av påfrestningar. 

   Men i de markerna växer också verklig, självbespeglande extremism, med sina stela begreppsvärldar av ofrihet, intolerans och brutal styrning - en situation där varje missförstått tecken eller budskap riskerar att, av säkerhetskäl, tolkas som en aggression som kräver aggressivt bemötande. Och där, i tankestyrningens och annonseringens tidevarv, är också förtigandet en verksam aggression.

     Det tycks idag finnas en tendens att se helheten "samhället" som det som inskränker friheten - antingen som det som reser hindren för de egna aktiviteterna eller som det "dökött" man inte vill släpa på i sin fria flykt mot högre höjder.

  Samtidigt ser man gärna det "fria" ordet - den överexploaterade, kommunikativa signalfloden - som det som skapar friheten.

   Fixerade i den logiska problematiken är vi ändå, i ökande grad, mer än villiga att överutnyttja alla de medel som generationer byggt upp, genom underordnade arbetsinsatser, utan att vi själva på motsvarande sätt är beredda att bidra till att återskapa de samhällsresurserna som samförstånd och gemensamma erfarenheter är. 
 

















Är "turismen", med sin individualistiskt lättflyktiga värdegrund och sitt partiella intresse och ansvarstagande, det nya samhällsbygget - redan från födelsen förkalkat i sitt blodomlopp - svaret på det starka flyktbehovet?











     

    













     I den moderna individualismens värdegrund ligger ofta det motsägelsefulla, men utmanade och suggererande kravet på uppmärksamhet för just de egna tänkesätten och uttrycken. I trängseln och kampen om uppmärksamheten är alltid den skrämmande risken stor att bli förintande osynlig. 
   Inför den risken ligger det nära till hands att göra sina uttryck större och starkare än de är och att instrumentellt sluta sig samman med andra individer eller "varumärken" som tillfälligt strävar efter samma till klyschor urvattnade begrepp och effekter. I kampen blir lätt både tanken och uttrycken, till innehåll och form, abstrakta och deformerade, i sökandet efter tecken på tillfälliga segrar.





























   

   Som i krigets logik tycks förhoppningen vara att motståndet skall försvinna eller vika undan.       
 Men i den förblindande taktiska kampen ökar i stället ljudnivån till den grad att de spelregler, gester och metoder, som utvecklas för att avväpna sinnena för intrycken, mest får karaktären av förklädnadens rekvisita. I den upphetsade kraftmätningen drunknar allt fler röster och värden, i en samhällsutveckling som drivs av dualismen mellan glupsk förvirring och akuta räddningsinsatser.
I det kulturklimat som kampen ger blir till sist bara de mest opinionsanpassade slagorden hörda.
Kommunikationens resultat i det inre landskapet får karaktären av en taktfast marsch i riktningar som ingen längre orkar peka ut. Tvärt om tycks bristen på riktig karta, kompass och målbeskrivning vara själva poängen. Oasett om bristen på redovisade beskrivningar, av verksamheters mål, är avsiktlig eller en följd av andra strävanden avväpnar den förvirrande otydligheten effektivt individens möjlighet att värder alla kommandon och lockrop som sänds ut. Så minskar, lika effetktivt, individens möjlighet att välbetänkt motstå eller följa dem och så blir individens oreflekterade agerande en av de starka krafterna i förändringen av förutsättningarna för livet.
I ekonomismens värld är det verkligen "vägen som är målet", men inte i den romantiska meningen av individuell frihet att spontant välja väg och färdriktning. Det handlar snarare om en reellt ökande ofrihet, ett ökat tvång och en tilltagande brutaliserande egensinnighet, som växer i bristen på fungernade rättssystem och breda sociala konventioner och trovärdiga språkfunktioner.


Det som serveras, i den artificiella glädjens tid, är florskira begrepp som antyder tankens frihet men som ger trådsmala, ryckkänsliga målbilder i ett ouppnåeligt fjärran.       
       Det kan framstå som självklart att man i den situationen önskar sig möjligheten att definiera sina egna uppfattningar och uttryckssätt som värdeskapande och beständiga. Och en socialt verifierad beskrivning av de värdena är givetvis en "värdehandling" i en förhandling om statligt stöd för verksamheten.

Det bör ses som nödvändigt att vissa verksamheter och levande system måste få resurser sig tilldelade i den mån de, på olika, viktiga sätt berör eller berörs av samhällets verkningar.

Men det är inte rimligt och konstruktivt att godta gruppegna definitioner, av vilka kommunikativa uttryck som är begripliga, värdefulla och berörande, som generellt giltiga och styrande för alla strävanden att föra det offentliga samtalet.
Att likställa de kulturdefinitioner som begränsas till vissa bestämda uttrycksformer med ett generellt selekterande kulturbegrepp leder till svårlösta logiska problem. Problem som hindrar att man söker upplevelser och kvaliteter i andra uttryck och som hindrar att man inser kommunikationens komplexa och sårbara natur och funktion, medmänskligt och i samhället.

Ägnar man inte en rimlig andel av uppmärksamhet och ärligt engagemang åt det som sker - där och när det sker - i andra delar av teckenfloden, än den där man själv befinners sig, reducerar man, med automatik och sitt eget lilla bidrag, språksystemets övergripande funktion.




























    Det här är en ögonblicksbild från Berlin 2001. Det kan betecknas som en "skräpmålning" utförd, av en okänd målare, på en av de rester av Berlinmuren som då fortfarande fanns kvar.
Är detta högerextremism? Är det vänsterextremism? Är det galenskap?
Är det ett hot eller ett nödrop?
Är det klotter eller konst? Är det kultur?
Man kan visst ha synpunkter på uttryckets form och artikulering.
På många sätt är det - där och då - lika mättat, djupt informtivt, upplysande och berörande, i sin mångtydighet, som en eftermiddag i konsthallen eller en helafton på teatern.       




                              



       Mot slutet av 90-talet gjorde Sigurd Persson en utställning på Galleri Sigurd Persson i Helsingborg. Den bestod av ett antal för honom ovanliga smycken och han kallade den "Smycken - kan de se ut så här?". Bland andra smycken av vardagliga material fanns där också några örhängen han gjort själv av kladdigt bemålade lock från läkemedelsburkar.

Är detta ett verk av en högerextremist? Är det ett verk av en vänsterextremist? Är det ett verk av en galning?
Det kan vara en återhållsamt ursinnig kommentar till den kultursituation som kommit långt från de värden han burit genom sitt yrkesliv. Det kan också vara ett patetiskt skämtsamt försök att markera en plats vid fronten i smyckekonstens utveckling. Möjligen är det bara en relevant och undrande fråga i en upplevd verklighet?
Är det konst eller är det skräp?

Utställningen visades också på museet i Kalmar.

Är det skräp eller är det konst?

Vad är de ett tecken på?


  Den här teckningen är utförd 1903 av hantverkaren Carl Persson på guldsmeden J.P. Hasselgrens verkstad i Lund. Den föreställer bland andra den just myndige gesällen Frithiof Persson, Sigurd Pressons blivande far, då verksam på den verkstad som övertagits av Anders Nilsson och som senare skulle övertas av hans son, lundalegenden och silversmeden Wiwen Nilsson.      
     



 































Den här bilden är tagen på den nu historiska utställningen H55, i Helsingborg 1955, i rummet där det visades kyrksilver utfört av helsingborgsfödde Sigurd Persson i Stockholm.
Den unga betraktaren är Wiwen Nilssons dotter.
De här två bilderna ger en inblick i ett förtätat förhållande i en förvisso mycket snäv del av ett numera globalt sammanhang.
Mellan de två föregående bildernas tillkomst ligger ett halvt sekel.


























År 2005, en annan verklighet. Mellan dessa båda bilder ligger inte bara 50 år, där ligger eoner. 
      




 FRÖET      


 






     Fröet och frukten är resultatet av mödan och bärare av anlagen till kommande liv och förhållanden. Fröet, växandet och pånyttfödelsen är inte bara symboler som lämpar sig för att, på ett intressant, visuellt sätt, väcka tankar om livet och framtiden.
De kan också vara uttryck för en optimisktisk livshållning och en strävan att, i en traumatisk efterkrigsstämning, prägla framtiden för att nå bättre omständigheter i en anda av utvecklingsoptimism.













 




  Kastanjelövet var det signum Sigurd Persson valde. Kastanjen här är av koppar. Den fick namnet "Kultsten", 1971.      



 För Sigurd Perssons del resulterade denna strävan i alla de ting som formats med idén om att "vi formas av det vi brukar, inte bara av det vi äter.".
Han deltog också under långa perioder i verksamheter som syftar till att stärka hantverkets, konsthantverkets, estetikens och kunskapens roll och ställning i det föränderliga industrisamhället.      




























      Bilden av den groende ärtan är driven av silver 1971 








                            Den 18 oktober 2003 avled alltså Sigurd Persson.

                        





   Vi efterkommande lade stenen, proportionerad som en trave av hans böcker, med rosenbladet flytande med strömmen.
Ett minne över en tjänande ande som klarsynt också erkände sin mänskliga fattigdom.

Sentimentalt och patetiskt?

Ja visst, i samma mån som varje överlagd önskan om och tilltro till en insiktsfullt vägledande och styrande kraft idag är.