|
Matbestick var en grupp av bruksföremål som, sedan minst tre århundraden, tillhört "stapelvarorna" hos de lokalt verksamma silversmederna, i det tidiga 1900-talet. Det handlade i mycket om en oromantisk produktion, av dussintals av lika bitar, där formen - ibland bortsett från dekoren - följde givna mönster och funktioner.
Under 1700-talet började det nutida bordskicket växa fram.
Som då ofta utvecklades mönster med början i kretsar kring hovlivet. Tallriken blev ett underlag för att placera bitar av mat på så att de kunde delas, genom att hålla fast och skära dem, med det då fortfarande medhavda besticket, mot tallrikens yta. Tidigare höll man vanligen bitarna i ena handen eller uppspetsade på gaffeln för att karva loss mindre bitar med kniven / dolken, som man höll i andra handen. På bilden kan man ana att båda ätskicken först användes parallellt.
Mönstren kom att bestå genom århundradena även om många andra seder och mönster, kring måltiden och ätandet, kom att ändras.
I den nordeuropeiska, agrart baserade kulturen bestod många förutsättningar, för vardagslivet, likartade från medeltiden fram till förra sekelskiftet.
På målningen, från 1875, kan man skymta att, i det svenska bondesamhället, ätvanorna länge följde mönstren från tidig medeltid. Man "dukade" upp maten på ett tygstycke i knäet eller på en träskiva som lades i knäet. Maten låg på ett fåtal, gemensamma fat och man åt, från dessa, med händerna eller med något eller ett litet antal ätredskap.
Folkomflyttningar, som drevs av befolkningstillväxt och industrialisering, skapade förutsättningar för ändring av livmönster. Men det medförde också behov av att skapa trygghet genom att hålla fast vid vissa vanor och att markera vardagens vanor med symboliska bruksting.
Tillväxten av rikedom, i vissa samhällsklasser, gav möjligheter att skaffa större mängder av redskap och rikedomsmarkörer. Den tidigare seden att själv bära med sig sina ätredskap ersattes av att de hushåll som hade råd och möjlighet skaffade stora uppsättningar av matbestick och andra ätredsap, ofta av silver och ibland riktigt påkostade. Vårt nutida, västerländska bordskick, att duka med tallrikar och bestick, började etableras och spred sig vidare med möjligheten att köpa serietillverkade matbestick, ofta då av järn.
Genom världskrigen, på 1900-talet, uppstod en kulturförödelse som kastade ett nytt ljus över många av de äldre vanorna. Det fanns ett uppdämt behov av förändring - inte minst av de vanliga brukstingen.
Från mitten av 1940-talet till början av 50-talet ritade och smidde Sigurd Persson några uppsättningar av handgjorda silverbestick. När det gäller teknik och kvalitet följer han där, som den silversmed han i grunden är, det äldre hantverkets normer. Men, med sin ständiga böjelse för nytänkande, provar han en moderniserad, funktionsanpassad form, speciellt på gaffelns och knivens blad. Det var mönster som han skulle komma att utveckla vidare genom produktionen av ett flertal matbestick han kom att medverka till, inom den växande industriproduktionen av bruksföremål.
Besticket 'Servus', som ritades och smiddes av Sigurd Persson 1953 i samverkan med och för Kooperativa Förbundet, visades för första gången offentligt på Helsingborgsutställningen, H55, 1955. Servus producerades i KF:s regi fram till mitten av 1980-talet. Det nyproduceras nu, i vår egen regi, och finns att köpa bland annat hos Sigurd Persson Design AB i Helsingborg och Svenskt Tenn i Stockholm. Utan att överdriva kan man säga att det är bland de mest kända, moderna, svenska matbestick som producerats - något som bekräftas av flera av landets främsta bedömare av design och konsthantverk. Genom KF:s distributionsnät är Servus också ett av de mest sålda besticken genom tiderna. Det har förekommit på svenska frimärken och har valts att representera 1900-talet i "framtidskistan" på Måltidens Hus i Grythyttan.
Ungefär samtidigt med utvecklingen av Servus ritade Sigurd Persson ett bestick, Ultra, som skulle tillverkas industriellt av sterlingsilver. Ultra kom att vara i produktion, i egen regi, i ungefär två årtionden. I en stor systematisk, internationell undersökning av matbestick bedömdes matkniven i Ultra-besticket vara den kniv, bland ett mycket stort antal matknivar från hela världen, som är bäst anpassad till det nutida, västerländska bordskicket.
Man kunde säga att först nu, vid mitten av 1950-talet, hade ätredskapen fått en form som gjorde dem väl anpassade till de ätvanor som började utvecklas redan i inledningen av 1700-talet. Borta var den gamla stekgaffeln, att spetsa köttbitar på, och borta var dolken att karva bitarna med.
Så långsamt ändrar vi många av våra redskap och tekniska system även om vi låter våra beteenden skifta mönster och omständigheterna ändrar sig drastiskt. Något att tänka på nu, i förändringens tidevarv.
|
|
