Konsthantverk
Smycken
Smycken har allt från början varit ett av de verkasamhetsområden som speciellt intresserat Sigurd Persson. Det är inte bara den hanterliga skalan och den mindre mängden material de kräver som, under krigsåren på 40-talet, stärkte det intresset och öppnade möjligheter för experimentlusten.
Att smycken har använts av människor i alla tider och i så gott som alla kända kulturer har oupphörligen väckt nyfikenheten på krafterna bakom fenomenet smyckande och smycke. Utställningen "77 ringar", på varuhuset NK i Stockholm 1960, kan ses som något av ett internationellt genombrott för Sigurd Persson som smyckeskapare.
De friare förhållningssätt, när det gäller estetik och symbolik, som Sigurd visade, i sitt sätt att förvalta de abstrakta tendenserna i den moderna bildkonsten, inte minst i emaljarbetena på debututställningen 1950, hade nu fått mer konsekventa och djärvare uttryck.
Men 1960 hade också ett annat drag i hans formtänkande blivit tydligare. En form av "konstruktivism" hade utvecklats i den lilla skalan som ringarna erbjuder.
Möjligen hade den en inspiationskälla hos de ryska konstruktivisternas funderingar kring arkitektoniska makroskulpturer och den teknikoptimism som präglade senare delen av 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet.
Troligare är att den självkänsla och framtidsoptimism som kontakten med industriformgivningen och arbetet vid produktutvecklingen inom olika tillverkningsföretag givit lockade till genomtänkt enkelhet och teknikinspirerade formexperiment också inom ädelsmidet.
När krigsårens materialbrist börjat lätta och större silverarbeten kunde genomföras också på de mindre och nyetablerade verkstäderna hade de äldre och jugendinfluerade formmönstren ett minskat intresse speciellt för en yngre generation av silversmeder. Det "funktionalistiska" formtänkandet, som kan spåras redan i Fahlmans pokal fick ett bredare inflytande. Men fortfarande fanns mycket kvar av de äldre hantverkstraditionernas böjelser för tekniskt avancerade och arbetskrävande lösningar och formmönster. Kanske syns det tydligast i kaffekannorna från 50-talet och i de tidiga krucifixen. Kannorna utgör ju i sig själva av tradition krävande utmaningar för hantverkskunnandet.
1950- och 60-talen innebar två tydligare utvecklingstendenser när det gällde en förenkling av stilart och tekniskt utförande av smidesalstren. Det gällde för Sigurd Persson. Men det tycks, i varierande grad, ha gällt för konsthantverket mer generellt.
Dels uppstod ett ekonomiskt motiverat krav på förenkling. Att arbetstid kostar pengar blev ett tydligt och reellt problem inte minst för de hantverkare som också fick tillfälle att verka som formgivare i industrin. Det ekonomiska kravet på förenkling var obönhörligt för att kunna sälja massproducerade varor i ett ökat och konkurrensberoende utbud. Men förenklingskravet tycks ibland också ha varit ett led i en "maktkamp" och en tendens till oförståelse mellan yrkesgrupper i den sociala och tekniska miljön i en industri med snabbare förändringar av värderingar, kunskaper och arbetsredskap.
I Sigurd Perssons verksamhet är den tydligaste tendensen en ständig strävan efter förnyelse i sökandet efter lösningar på formgivningsproblemen. Nya kombinationer av kannans grundelement: Kropp, pip och handtag. Nya lösningar för att bära och reflektera ljus. Nya former för att innesluta volymer....
I någon mån strider denna sökande uppfinningsrikedom mot en "renlärig" strävan efter total enkelhet. Men den tvångsmässiga enkelheten kan också innebära en torftig tomhet och svårighet att finna vackert balanserade former. En strävan efter särprägling har i Sigurd Perssons fall, sedan början av 1960-talet, allt tydligare inneburit en önskan att göra föremålen "betydelsebärande".
Tydligast är kanske hans sätt att genom att avbilda organiskt vuxna former - växtdelar och annat - lågmält undersöka och, med betraktaren, "diskutera" livets naturliga förutsättningar. Eller hans "rena" formstudier genom kombinationer av geometriska grundelement, trianglar, kvadrater, cylindrar, klot...
Mitten: Brosch, silver med niellerat mönster, 1950
Vänster nedre: Ring, guld med niellerat mönster, 1948
Det var kanske i första hand i slipningen av ametister och citriner som man tog ut svängarna lite extra för att låta mineralens kvaliteter komma till tals.
Den skepsis som senare tiders erfarenheter har skapat inför en romantisering av teknikens kraft och inför anspelningar på teknikens formspråk fanns få motsvarigheter till i det tidiga 60-talets Formsverige.
Det fanns däremot en mer ordinär tveksamhet inför det som kunde se ut som stötande avantgardism. Även om den var tyglad inom ett krävande hantverks naturliga restriktioner. Beställarens tveksamhet, inför åsynen av den framväxande kollektionen av 77 ringar, handlade mer om att kunna återvinna investerade medel genom att plocka ut stenar och smälta ner metaller.
"77 ringar" blev en konstnärlig och kommersiell framgång.
Den skulle följas av tre andra temautställningar i samarbetet mellan Sigurd Persson och Nordiska Kompaniet i Stockholm.
Höger övre: Ring, vitguld med briljanter, "77 ringar"
Höger övre: Ring av vitguld med kula av guld och briljanter, 1960
Nedre: Ring av guld med almandiner, 1960
Höger övre: Vinkanna av silver gjord under studietiden, 1939, Helsingborgs museum.
Mitten: Kaffeservice från 1954
Nedre: Kaffekanna från 1958
Höger över: Skål, 1979, Nationalmuseum
Nedre mitt: Skål, 1986
Vänster nedre: skål med bladmotiv, 1982
