I ett längre historiskt perspektiv och fram till världskrigen har yrken ofta gått i arv från generation till generation. Det var ett naturligt och effektivt sätt att föra erfarenheter och det vi numera ofta kallar "tyst kunskap" vidare inte minst inom de yrken som idag förs samman under benämningen `hantverk´.

Så var det också för Sigurd Persson. Hans far, Frithiof Persson, var visserligen bondson, från Södra Sallrup och Åkarp. Men han utbildades till guld- och silversmed hos J.P. Hasselgren i Lund, i den verkstad som, i nästa generation, Wiven Nilsson skulle komma att överta efter sin far, Anders Nilsson, och, som det antas, sin farfar, J.P. Hasselgren.

När Frithiof Persson, efter en lång gesällvandring i Europa och kortare praktikarbeten i Jönköping, Stockholm och Arvika, etablerade sig i Helsingborg 1912 föddes sonen Sigurd, som första barnet, 1914. Den självklara ordningen var att han så fort det var möjligt skulle började intressera sig för verksamheten i verkstaden. Och efter den tidsenliga, sexåriga folkskoleutbildningen kom han lika naturligt att börja som lärling och "arvtagare" i smedjan.

Den ekonomiska slagskuggan efter 1:a världskriget och andra samhällsförändringar hade lett till att de äldre mönstren började brytas upp. Men efter att ha gjort sitt gesällprov, 1938, gav sig Sigurd Persson ut på en egen gesällvandring, i första hand till en vidare silversmeds- och formgivarutbildning i München. Den fortsatta vandringen ner i Europa avbröts dock av inledningen av andra världskriget 1939.

   Kanna ur gesällprovet från 1938, Helsingborgs museum. 

Under det långa avbrottet som beredskapstiden orsakade i många verksamheter sökte han sig från Helsingborg till Stockholm för vidare utbildning och för att etablera sig som yrkesman.  

Altaruppsats utställd på den nu historiska formmanifestationen H55, 1955 i Helsingborg.  

Kaffeservis från 1954

Kalk och patén till
Lysviks kyrka, 1967

1950- och 60-talen innebar två tydligare utvecklingstendenser när det gällde en förenkling av stilart och tekniskt utförande av smidesalstren. Det gällde för Sigurd Persson. Men det tycks, i varierande grad, ha gällt för konsthantverket mer generellt.

Dels uppstod ett ekonomiskt motiverat krav på förenkling. Att arbetstid kostar pengar blev ett tydligt och reellt problem inte minst för de hantverkare som också fick tillfälle att verka som formgivare i industrin. Det ekonomiska kravet på förenkling var obönhörligt för att kunna sälja massproducerade varor i ett ökat och konkurrensberoende utbud. Men förenklingskravet tycks ibland också ha varit ett led i en "maktkamp" och en tendens till oförståelse mellan yrkesgrupper i den sociala och tekniska miljön i en industri med snabbare förändringar av värderingar, kunskaper och arbetsredskap.

För Sigurd Perssons del gick denna mer tvångsmässige förenkling av formspråk och arbetsutförandet hand i hand med ett allt djärvare och säkrare utforskande av de "minimalistiska" uttrycksmedlen i formspråket, i linje med ett funktionalistiskt idéarv.   

Kaffekanna,
från 1958

Skål från 1986

Kanna, handtag av rosenträ, 1992

De ofta destruktiva tendenser som en reell konkurrens innebär när det gäller möjligheten till ekonomisk utkomst ur verksamheter och för kvaliteterna i de producerade föremålen motverkas i viss mån av en strävan till konkurrensbegränsning.

Begränsningarna kan vara av olika karaktär. Dels handlar det om olika flockbeteenden som "skrå"-, kartell- eller modeanpassningar av produktform och poduktionssätt.

En annan väg till konkurrensbegränsning är att söka särställning genom att skapa ensamrätter eller genom att ge produkterna speciella värden - genom åsiktsstyrning eller reellt. Inom "design", konst och konsthantverk har problematiken med den ökade konkurrensen lösts både genom tydliga modeanpassningar och genom starka strävanden efter "egenhet" och "särprägling" - i olika grad inom olika verksamhetområden.

Eftersom Sigurd Persson hade etablerat sig, som något av en auktoritet och centralgestalt inom svenskt silversmide, redan innan konsumtionssamhällets varukonkurrens blev mer akut hade han sitt "kändisskap" som en temporär fördel.
Men i Sigurds verksamhet är den tydligaste tendensen ändå en ständig strävan efter förnyelse i sökandet efter lösningar på formgivningsproblemen. 
Nya kombinationer av kannans grundelement: Kropp, pip och handtag.
Nya lösningar för att bära och reflektera ljus.
Nya former för att innesluta volymer....

I någon mån strider denna sökande uppfinningsrikedom mot en "renlärig" strävan efter total enkelhet. Men den tvångsmässiga enkelheten kan också innebära en torftig tomhet och svårighet att finna vackert balanserade former. En strävan efter särprägling har i Sigurd Perssons fall, sedan början av 1960-talet, allt tydligare inneburit en önskan att göra föremålen "betydelsebärande".

Tydligast, i det avseendet, är kanske hans sätt att genom att avbilda organiskt vuxna former - växtdelar och annat - lågmält undersöka och, med betraktaren, "diskutera" livets naturliga förutsättningar. Eller hans "rena" formstudier, genom kombinationer av geometriska grundelement, trianglar, kvadrater, cylindrar, klot...  

Kanna, handtag av eneträ, 1976

Ljusstakar från 1963

Kaffekanna, utförd 1999 och inköpt av Sveriges regering för
Nationalmuseum på Sigurd Persson 85-årsdag.

                                                                                                                  Ljusstakar från 1986

                       Sigurd Persson själv
                       med Nationalmuséets kanna.