Sigurd Persson Design - Om övrig produktion

År 1949 konaktades Sigurd Persson av direktör Sune Walldén på företaget Silver och Stål som då var lokaliserat i Stockholm. Syftet med kontakten var att värva Sigurd som formgivare (designer) för ett sortiment av konsumentprodukter som dittills saknats i företagets produktion, som annars omfattade bl.a. kärl för restauranger, sjukhus, etc.

Formgivare hade förekommit inom vissa industrigrenar sedan tidigare - keramikindustrin och glasbruken är exempel - men det var då ännu inte helt vanligt inom småindustrier i övrigt.
Sigurd Persson hade vid den tiden börjat utmärka sig som innovativ formskapare inom sina hantverksgebit - guldsmide och silversmide. Men man kan kanske gissa att det fanns en viss ovana, från båda sidor, när det gällde att hantera de problem som uppstår då helt nya former skulle överföras till industriella processer.

                                                                      Gräddsnipa från samma år.

Rostfri kaffekanna formgiven 1949.

Tittar man på några av de första föremålen Sigurd ritade för S&S ser man att han söker sina referenser i det material han studerat under sin tid vid högskolan för brukskonst ( Akademie für angewandte Kunst ) i München. I vissa fall finns till och med skisser bevarade, från studieårens intensiva arbetsbesök i de rika samlingarna i museernas magasin i München, som direkt visar några av de formelement som senare förekom på kannor, sockerskålar och annat i Silver & Ståls sortiment.



Det är förstås inte något speciellt eller anmärkningsvärt med det. Lånar gör vi alla i vårt skapande i vardagslivet också. Det är godtaget så länge upphovsrättslagstiftningen följs och när det handlar om föremål ur det gemensamma kulturarvet där upphovet är okänt eller gammalt.
Sett i ljuset av den stora produktion av betydligt mer nytänkta alster som skulle komma ut från Sigurd Perssons verksamhet visar de här tidiga föremålen på ett fenomen, i vårt mänskliga förhållningssätt, som fungerade då. I vår nuvarande situation ser det ut att vara ett mer svårhanterligt problem.





         Fat, av rostfritt stål, ritade omkring 1950.



    I allt vi gör har vi det existerande eller det förgångna som de konkreta referenser vi låter styra det vi bestämmer oss för att genomföra. Även när vi uppfinner något "radikalt nytt" - som ett trotsigt uppror mot det "föråldrade" - gör vi det mot en bakgrund som tycks oss så övertygande konkret och välkänd att den utgör en ofarlig språngbräda för det nya. Mer sällan tänker vi då på hur det nyskapade kommer att se ut när vi själva skall börja opponera oss mot det vi just, i vårt självförverkligande, sänder rakt in i den föränderliga framtiden. Problem som uppstår tenderar att drabba oss som oanade örerraskningar.



                                     Soppskål ritad 1950

De här exemlpen, på tidiga produkter inom ett livsverk som skulle växa ut till en ansenlig storhet, kan se ut som försumbara eller pikanta avvikelser från ett annars mycket egensinnigare förhållningssätt. Företaget Silver & Stål lever vidare, numera i Vingåker, och Sigurd Perssons utveckling kom så småningom att övertyga många. Ingen av de två parterna stog eller föll med dessa, som det senare kunde beskrivas, tidiga utslag av "osjälvständighet".

Skål ritad 1953

Serveringsfat från samma år

Det är kanske snarare så att de referenserna, till ett gemensamt kulturarv - när de görs grundade på en bred erfarenhet och analys - är ett genuint mänskligt sätt att bygga kunskaper och hållbara lösningar för en fungerande framtid. Det är det nedärvda sättet att utveckla samhället.
Den moderna självbilden talar däremot betydligt mer om "frihet", "självförverkligande" och "effektiv förändring". Förvånande sällan uppmärksammar vi hur stint vi ändå stirrar i backspegeln för att styra utvecklingen genom en diffus föreställning, om en ny situation, som inte består av mycket mer än förhoppningar och vaga aningar. En föreställning där vi ständigt förväxlar den tydligare bilden, av det närmast förgångna, med den suddigare bilden av en allt hastigare uppdykande nytid. Behov och tillgångar, från igår, som ser så angelägna ut idag, framstår imorgon lätt som hindrande eller utan mening - om vi alls har möjlighet att minnas dem.

                Både
            förvånande
         och uppseende-
     väckande är också den
relativa liknöjdhet som tycks råda
medan vi allt fortare passerar alla avtagsvägar,
dimhöljda varningsmärken och upplysningar i landskapet, på vår väg mot horisonten och ännu okända värden.

Det kan se ut att göra det samma. Vi vet ofta varken mer eller mindre om avtagsvägarna än om vägen dit näsan pekar. Men också i nutidshistorian finns gott om monumentala felsteg som tydligt borde påminna om kostnaderna för kortsynt självöverskattning och partiell eller selektiv blindhet.

Att styra med backspeglarna är både nödvändigt och acceptabelt när det sker genom en omsorgsfull kunskapsförvaltning, i delvis tusenåriga utvecklingsperspektiv. Kunskapsmängden kan visserligen delvis binda tankarna i existerande mönster. Den utgör också en bred och stabil grund för att finna genomtänkta, nya lösningar - om inte utvecklingen springer förbi dem.
Men när de nutida aktiviteterna börjar bindas - eller snarare fjättras - i svåranalyserat "inkompatibla" och besynnerligt inskränkta banor, som initierats mer eller mindre tillfälligt, med tydligt egoistiska eller antagonistiska avsikter, och som till betydande delar grundlagts i garage och pojkrum eller andra slutna utrymmen med neddragna persienner, då bör nog inte den utvecklingen naivt romantiseras, som av de ännu lyckliga småbarnsföräldrarna inför sina telningars första steg och misstag.
Då skall man kanske snarare inta den luttrade tonårsförälderns attityd under de efterkommandes nattliga övningar i gatuvimlet, där mänskliga ryggmärgsreaktioner allt tydligare avgör risknivån, ju längre tiden lider och krafterna sinar till tunnelseende. I det vimmel där affischens fotomodell och närmast stående medmänniska blir lika abstrakta objekt för pubertal beundran och okritisk efterföljd eller för spekulativt utnyttjande, självhävdelse, förnedring, hat och våld.

Dubbelkarotten ritades av Sigurd Persson 1953 och tillverkades av Silver & Stål.
Den såldes, genom KF i Sverige, under namnet Cultura. Men den blev också, trots sin relativa anonymitet, en flerfaldigt prisbelönad världsartikel.

I början av 1950-talet fanns en utvecklingsoptimism som kan ha närts både av de tydliga minnena av världskrigens förödelser och vedermödor och av en ännu ostörd upptäckt av att man faktiskt kunde göra relativt stora avsteg, från äldre konventioner, utan att samhället åter störtade samman eller avstannade. Snarare började man vänja sig vid tanken att ökad produktion ger ökat "välstånd". Få ville se att denna ökning hade några gränser, varken när det gällde hur mycket välståndet skulle kunna öka eller när det gällde vilka som skulle komma att få del av det.

Dubbelgrytan av emaljerat gjutjärn ritades på samma grundidé som den rostfria karotten. Den tillverkades, av Kockums Jernverk i Kallinge, från 1954.

Sigurd Persson hade då anlitats, som frilansande formgivare, i en grupp av formskapare med uppgift att förändra företagets sortiment.

Både större och mindre projekt initierades och genomfördes genom en kombination av viljan att göra upp med "det förgångna" och en tilltro till möjligheten att ständigt finna bättre lösningar och att kunna styra en hastig förändringsprocess till att bli det "goda samhället".

I den starkt önskade optimismen förbisågs lätt det faktum att stora delar av den kulturella grund som detta förnyelsearbete oppositionellt konfronterade, i strävan efter ett bättre liv, hade lösts upp i ett labilt tomrum. Ett tomrum som raskt höll på att fyllas med en "differentialkultur" där förändringens förändring var indikatorn för framgång och varuflödets omvandling - inte produkternas funktioner - blev samhällets mål.
Det tidiga 50-talets tillfälliga bubbla av ärlig och välvillig optimism tycks vara något av ett nutidshistoriskt undantag genom att den också sammanföll med den kvardröjande plikttroheten och hantverkliga yrkesetiken som hörde det socialt kontrollerade och strukturerade samhället till.

Kaffekitteln kallades "Kaffepetter". Den ritades 1962 och tillverkades, vid Kockums Jernverk, av järnplåt emaljerad i modernt starka färger - en drastisk skillnad jämfört med den gamla kaffekitteln med blekgul och ljusgrön emalj.

Den här typen av enkelhet i form har sin utgångspunkt i folklig formtradition. I en massproduktion är den ofta en ekonomisk nödvändighet. Om den traditionen skall falla brukarna i smaken förutsätter det att kundkretsen har en självtillit och ett djupare självförtroende i sin tradition och livsituation.

Saknas, av någon anledning, den genuina tryggheten söks ofta mer komplicerade uttryck, med bakgrund i helt andra formtraditioner.

"Mamsell" kallades kaffekannan av rostfritt stål. Den tillverkades av S&S och såldes genom KF. Ritningsåret är 1963.

Förändringen av ett samhällsklimat eller ett kulturellt klimat är en svårtolkad och närmast omätbar process. Den sker assymetriskt på olika områden och skeendet blir sällan definierat och diskuterat, som helhet, förrän förändringarna skett och passerat.
När det gäller "klimatet" inom industridesignen tycks det som präglades under början av 50-talet ha varat ett par decennier, genom att de formgivare som etablerade sig tidigt kom att dominera scenen länge.
I det samhällsklimatet föddes många intressanta, formmässigt balanserade föremål som skulle visa sig överleva länge på grund av sina kvaliteter och funktioner.

För andra produkter skulle svårförutsägbara ändringar, av tekniska förutsättningar, ekonomiska incitament och brukarbeteenden, mycket snabbare minska kvaliteter, efterfrågan och livslängder.

Under 1960-talets gång hade etablerade brukar- och distributörsorgnisationer utvecklats till starka och krävande motparter i utvecklingsarbetet inom industrin. Det gav möjlighet att i samverkan initiera större projekt och det resulterade inte sällan i högkvalitativa produkter.
Kockumsspisen med rörkokplattor och den bruna dekoren ritades och utvecklades vid mitten av 60-talet. Den fanns i flera varianter och tog en stor del av marknaden för elspisar, bl.a. i de allmännyttiga bostasbolagen.
I några fall fanns den i bruk ända fram mot sekelskiftet 2000.

Kaffekannan "Sjömannen" utvecklades vid Kockums i Kallinge, 1966, ungefär samtidigt med den "bruna" spisserien. Väl anpassad, som den är, till folkhemmets helt dominerande Melittabryggare utstrålar den, också med sin starka färgsättning, en självklar säkerhet.
Det går att se att det är en erfaren silversmed, med särskilt intresse för kannans speciella formproblematik, som varit vägledande vid utformningen - även om det handlade om emaljerad stålplåt med plastdetaljer.

"Colombina" är ett litet men belysande exempel på ett av vår tids centrala dilemman. Till en kostnad av kanske någon eller ett par miljoner kronor (i dåtida penningvärde) utvecklades Colombina, som ett alternativ till kannan Mamsell, för att särskilt passa till den första generationen av massproducerade elektriska kaffebryggare för hemmabruk.

Som all produktutveckling handlade arbetet inledningsvis om att göra antaganden och bedömningar om framtida efterfrågan och bruk.

Mycket snart blev det tydligt att kaffebryggarna kom att levereras med tillhörande "kannor", ofta av härdat glas. De nya bryggarna var också resultat av en produktutveckling. Delvis samtidig med framtagningen av Colombina och driven av tillverkarnas tekniska avdelningar och av försäljnings- och inköpsavdelningarna hos både tillverkare och detaljhandel. Till någon del faktiskt under samma tak som arbetet med Colombina bedrevs.
Trots investeringarna fick den nyutvecklade kannan bara ett fåtal år på sig i butikshyllorna.
Dålig planering och brist på samordning?
Ja, den naiva uppfattningen är säkert att "utvecklingen" gått snabbt framåt. Analytiker med teoretisk marknadsfundamentalism som bedömningsmall skulle väl hävda att vi fått "bättre" kaffebryggare, mer anpassade till livsstilen, och att Colombina var en klantig felsatsning. I nästa steg slås andra generationens kaffebryggare ut av den tredje.

Vad man i den händelsekedjan får tänka på är att det "högre" eller "lägre" värdet - den "bättre" eller "sämre" funktionen - av ett objekt, ett bruksföremål, en kanna eller en kaffebryggare inte existerar, inte kan registreras eller mätas i sig på annat sätt än genom att gruppen av utvecklare, tillverkare och brukare skapar och upplever den "nytta" som ekonomer sägs mäta och beräkna.
Innebörden av den upplevelsen av avsedd nytta uppstår först när brukarna hinner anpassa sina beteenden till förekomsten och bruket av föremålet och hinner utveckla sina intellektuella och känslomässiga instrument - sina sinnen och minnen - till upplevelsen av sitt kontinuerliga umgänge med tinget.
Om inte den tiden till anpassning ges, om de tekniska och ekonomiska krafterna slår ut de enskilda föremålen - eller de produkter som krävs för att komplettera användningen av de primära objekten - ger inte förändringen, av varuutbudet, en ökning av det samlade varuvärdet utan en brutal destruktion, av balanserade beteendemönster och genuina värdeupplevelser.

1964 ritade Sigurd Persson en liten diskborste, av plast med nylonborst, åt dåvarande Stockholms borstbinderifabrik. Det var en nätt borste som var utmärkt i trånga kärl och flaskor. Den anslöt till ett äldre formmönster och ansågs ibland vara för liten när man skulle handdiska större mängder. Det var på den tiden när till och med de cylindriska bänkdiskmaskinerna var ovanliga.

En större diskborste togs fram ( den här ritades, för det företag som nu hade blivit Kronborsten, 1971) och den lilla borsten kom, av olika skäl, att anses vara förlegad eller oekonomisk.
Den minsta borsten togs ur produktion.

När diskmaskinerna nu helt dominerar hanteringen av disken är väl det återstående handarbetet i hemmets diskarbete just det, i de trånga kärlen, där den minsta borsten var bäst anpassad. Det fick den inte tid på sig att bevisa.

Det är visserligen svårt eller närmast omöjligt att, i någon objektiv mening, väga olika värdeupplevelser mot varandra. Men intuitivt tycks ändå möjligheten öka att de summerade värdena, relaterade till ett visst föremål, blir större ju längre föremålet existerar och fungerar väl i ett balanserat sammanhang. Den ständiga förändringen av de bruksting som ingår i en situation, så att de aldrig hinner få en kulturell förankring, leder till en miljöförstörelse - i det mentala landskapet - som oftare skulle uppmärksammas av alla oss som anfäktas av religiöst strukturerad ekonomism och önsketänkande om att utvecklingen ständigt och automatiskt går "framåt", mot en förbättring - helst ögonblicklig och utan ansträngning.
Ett värde, i vår mänskliga värld, är aldrig större än den verkliga upplevelsen av det - oavsett vad "objektiva" instrument säger om sakens värde. Det samma bör förstås också gälla för summor av värden, upplevda under hela livscykler.
Att det "upplevda" värdet kan vara en mer omedvetet registrerad påverkan, som får ansenliga konsekvenser innan den blir uppfattad, ger oss obehagliga överraskningar.

1969-70 utvecklade Kockums i Kallinge en då mycket modern köksspis med framsynta funktioner. En bred utvecklingsgrupp inventerade framtida behov och tekniska lösningar. Rörkokplattorna behölls. Ugnen var flexibelt delbar och reglering och elektronik var avancerad för sin tid. Den fick ett sobert men kraftfull yttre, också genom Sigurds medverkan som designer.
En kort tid efter den nya spisen kommit ut till försäljning lades verksamheten vid Kockums jernverk ned - trots den tidigare mycket starka ställningen på den svenska marknaden. Utan djupare kunskaper om orsakerna till den händelseutvecklingen får man kanske beskriva det som en ekonomisk trafikolycka, där också flaggskeppet bland spisarna försvann.

I formgivarens bostad fanns den utmärkta spisen i bruk, efter bara någon enstaka reparation, fram till hans död 2003.

I ett högt uppdrivet förändringstempo blir förstörelsen av "upplevelsekompetensen" en tydligare kraft än den "värdepotential" är, i det nya utbudet, som aldrig hinner utvecklas när varor och tjänster kontinuerligt misstämmer eller slår ut varandra. Ekonomismens grundteser handlar tydligast om att kommunikativt - man kunde kanske säga manipulativt - styra vem som skall ha rätten att hålla i ratt och växelspak, för att bestämma vilka priser tingen skall åsättas - hur många timmar vi alltså skall arbeta för att förtjäna dem - och vem som skall ha ansvaret för den viktiga uppgiften att bära varorna från butikshyllorna till soprummen eller att bara sitta och vänta på att något skall dyka upp. För att bara beröra ett välfärdsproblem i vår tid. I betydligt lägre grad handlar ekonomismens teser om att iaktta och försöka beräkna positiva, reellt upplevda värden, en verklig värdetillväxt och en positiv samhällsutveckling.
De reella värdena uppstår eller uteblir inte förrän den stora gruppen av brukare skapar dem, missbrukar dem eller avstår ifrån dem, i sina inre liv. Ett tydligt och klädsamt erkännande av det förhållandet vore kanske ett första steg mot en balanserad samhällsutveckling.

Ett intressant konstaterande, som följer ur det perspektivet, är att man faktiskt kan skapa - eller för den delen också förstöra - lika stora reella värden genom att producera en "vara" som genom att inte producera den - allt beroende på vilken socioekonomisk och teknisk situation skeendet ingår i eller uteblir ifrån, med sin strukturella påverkan. (Militära vapen och aktiviteter är väl närmast övertydliga exempel på "varor" som kan beskrivas ha den formen av både negativa och positiva värden samtidigt, men i varierande grad.)

Redan kring 1960 fanns, inom det svenska försvaret, en strävan att ändra balansen i upplevelsen av dessa olika värden. Den strävan omfattade också den yttre framtoningen.

Sigurd Persson blev ombedd att förnya bl.a. emblemen till uniformerna. Det var en känslig uppgift att ta hänsyn till de äldre tankemönstren, den visuella tydligheten och en ny tidsanda, samtidigt.

Det alternativa perspektivet innebär också att både akten att framställa en vara och akten att avstå från att producera en nyttighet kan vara lika nyttiga och värdefulla handlingar men också lika brutala och krigiskt destruktiv handlingar som det fysiska kriget och våldet är - värdemässigt, i den mentala miljön.

Att förväxla det fysiska föremålets existens och realitet med dess reella och upplevda värde - och tvärt om - är ett problematiskt intellektuellt felsteg.

Att låsa tanken i föreställningen att det skulle finnas en nödvändig koppling mellan "mer", i det yttre landskapet, och "bättre" eller större upplevda värden, i det inre landskapet, är ett lika monumentalt felsteg. Ett felsteg som bara kan döljas av att sociala konventioner stöder myter om "rikedomens" former, utseenden och symboler och styr föreställningarna om det fiktiva värdet av symbolen "pengar".

Efter en tävling fick Sigurd Persson, 1976, det hedrande uppdraget att formge den svenska femkronan. När det gäller vissa formelement på myntet anknöt han till motsvarande heraldiska utformning som på de militära emblemen.

Vill man föra tanken till sin spets kan man hävda att, om inget nyttigt finns att få för slanten, den har sitt egentliga värde kanske som skruvmejsel, som pjäs när man spelar luffarschack eller som symboliskt mättat tillhygge mot domaren på fotbollsmatschen.

Värt att tänka på, i det här sammanhanget, är att alla aktiviteter och kommunikativa budskap - ner till den enskilda gesten och meningen, uppfattad mellan enskild individer i vardagslivet - är lika reella "varor" som fysiska föremål och handelsvaror är. Och de fysiska tingen är i motsvarande mån mer eller mindre tydliga "budskap".
Hotet, våldet, ockupationen, konsumtionen och förödelsen, både i den yttre och den inre miljön, kan framstå som ett lika omfattande värdeskapande som ett yttre, fysiskt konstruktivt uppbyggnadsarbete gör - och omvänt - allt mätt i något formaliserat BNP-värde. Men de måtten förutsätter att man vilseledande ersätter de reellt upplevda värdena med abstrakta siffror och "mätresultet". Att exploatera ärvda och allmänmänskliga värdeupplevelser, gester och signaler, genom att använda "glädjefascistiska" metoder, manipulativ kamratlighet, modedogmatik eller förespeglingar om friheter, som aldrig går att realisera, kan vara en lika förödande värdeförstörelse som en tydlig, "ärlig" aggression är. Det hjälper inte att släta över det med de mest välsvarvade fraser om viktiga motiv för att vinna och styra majoriteter mot vackert beskrivna mål. Är motivet kortsiktig egennytta och resultaten blir ogenomtänkta beteenden och en destruktiv överkonsumtion finns ingen målbild som rättmätigt motiverar det.
Relativiteten och situationsberoendet gäller värdet av alla former av "varor"....

Från de samlade krigsmakternas inköp och kampanjer till ett enskilt skott i Sarajevo...

Från en intensiv reklamkampanj eller åsiktskonformitet i massmedia till en sorgsen textrad, skriven i nattligt rus och självömkan i en turnébuss...

Från ett vetenskapligt genombrott till en självklart enkel förklaring i ettans klassrum...

Från Världsorganisationens fredsplan till ett förstående leende riktat till en perkeringsvakt...

För att det här raderna inte direkt skall etiketteras som patetiska utfall från ett intellektuellt och socialt utanförskap, i förhållande till samhällets och produktionsprocessens värderingsnormer, skall tydligt sägas att utgångspunkten här är att, praktiskt sett, alla ensklida beslut, som styr varje enskilt beteende, är intelligenta och sakligt grundade - om man ser det vart för sig. Och det skulle gälla för var enskild människa, överallt i det myller av händelser som konstituerar utvecklingen av det mänskliga samhället - även det moderna.
De allra flesta av beteenden, produkter och system, som utvecklas, är i något eller några avseenden värdefulla och bättre anpassade till sina producenters och brukares behov och beteenden, som de uppfattas i den aktuella situationen av mentala, praktiskt tekniska och sociala omständigheter. Och det skulle gälla för det som sker i de mest aktade styrelserum så väl som för det som sker i gatuvimlet utanför.

1977 ritade Sigurd Persson, med och för KF, en serie rostfria grytor som kom att säljas under namnet "Gunda". De mjukt rundade formerna gav en funktionalitet som i viss mån blev banbrytande och kom att belönas med utmärkelsen "Utmärkt svensk form"

Det lätt bockade plåthandtaget, med den uppåt öppna skålningen, hade en närmst provokativ enkelhet, framsynt och värdig en erfaren formgivare och ett systematiskt arbetande företag med brukarnas bästa för ögonen.
Efter några år av försäljares och kunders reaktioner fattades beslutet att övergå till ett slutet, ihåligt plåtskaft, mer konvetionellt, betydlig mindre elegant och möjligen en aning bekvämare i vissa situationer. Som det monterades var det nästan omöjligt att göra hygieniskt rent - i varje fall att kontrollera det. Det var en tydlig värderingsförskjutning, i förhållande till ett äldre husmorsideal. Var det ett genomtänkt val från konsumenternas sida?

Det är säkert bästa att utgå ifrån att även det mest "vansinniga" och antagonistiska beteende, från en medmänniskas sida, bygger på det bästa beslut som inividen orkat fatta i stunden och med sin placering i sitt inre landskap. Fråga är bara hur många enskilda värden som kunnat ingå i beslutsprocessen, hur länge processen fått pågå och hur lång tid det tar att komma fram till en omprövning.
Det är ett perspektiv som väl stämmer till eftertanke och ansvarstagande, var man än befinner sig i samhällsorganisationen.

I vissa fall kan ett beslut, i en liten, skenbart ovidkommande fråga, och en minimal impuls vara inledningen till en rad av logiska följdbeslut där möjligheten att ändra utvecklingens riktning blir liten, men där resultet kan bli mycket ogynnsamt och konfrontatoriskt. Det är då de inblandade parternas helt egna värdeupplevelser som utgör utgångspunkt för möjligheten att begripa motpartens eller mottagarens värden och motiv och som avgör vilka rättigheter parterna anser sig ha att bedöma, beskriva, bestraffa, motverka, ignorera eller försöka förstå antagonistens strävan - att egocentriskt benämna den "vansinnig", "normal" eller "genial".

Det här schackspelet ritades av Sigurd Presson 1969 och framställdes i ett unikt exemplar som nu finns i Nationalmuseets samlingar.

Det är sällan det enskilda beslutet och produkten av det eller den tillfälliga värdeupplevelsen som ser felaktig ut, i stunden. Det är summan av de enskilda beslutens resultat - i form av det kulturella klimatet, värderingsnormerna, den tekniska infrastrukturen eller den ekologiska situationen - som kan utvecklas till ett okontrollerat negativt skeende. Med eftertänksamhet kan det också utvecklas balanserat.

Det är nästan aldrig den kortsiktiga bedömningen som väcker misstanken om att resan är på fel spår. Helhetsbilden och långsiktigheten, där emot, brister oftare på ett överraskande sätt som, i bästa fall, kan ge tanken nya riktningar. Och fixeringen vid bristfälliga, intellektuella instrument utvecklas ibland till fallgropar där viktiga upptäckter kan göras. Det är en erfarenhet vi alla har gemensam. Det är i de övergripande slutsatserna och när det gäller viljan att inordna sig i ett kulturellt, intellektuellt "stödsystem", med tillräckligt djupa hänsynstaganden, som besvärliga oenigheter tycks uppstå.

Som ett tydligt uttryck för den okuvliga kraften i företagsamheten startade direktör Uno Berg, tidigare anställ vid det nedlagda Kockums Jernverk, ett eget företag i Kallinge, Ronprodukter AB. Inriktningen var att producera gjutjärnskärl för hushållen. Eftersom han tidigare arbetat med Sigurd Persson, under tiden vid Kockums, tog Uno Berg kontakt med Sigurd för att utveckla en ny serie grytor och stekpannor, med början 1972. De kom att säljas under varumärket Ronab.

Som ett tidigt exempel på en utveckling som skulle bli starkare med tiden förlades produktionen delvis utom landets gränser, vid ett engelskt gjuteri som var specialiserat på gjutning av tunnväggigt gods. Kvaliteten var mycket hög och serien belönades också den med "Utmärk svensk form".

Genom att både Sigurd Persson och Uno Berg sedan tidigare haft kontakter med bl.a. Bengt Tallberg och Lennart Svensson på KF kom Ronab-serien förvånande snabbt att få en betydande andel av den svenska marknaden för gjutjärnsgrytor och stekpannor. En position som de förtjänade också genom att de följde den anda, från 50-talet, då kraften ständigt inriktades på att finna balansen mellan kavlitet, funktion, skönhet och pris.

Efter något tiotal år, 1983, sålde Uno Berg, med ålderns rätt, sitt företag, som efter
ytterligare några ägarskiften hamnade under Gense i Eskilstuna. De tidigare Ronab-produkterna kom nu att säljas under varumärket Le Gourmet. Tillverkningen i England upphörde och produktionen förlades i Frankrike och senare i Spanien.

Försäljningarna hade nu inneburit en förflyttning av all verksamhet till Eskilstuna.
I Kallinge fanns fortfarande kvar en stark lust till företagsamhet. En av de tidigare anställda hos Uno Berg, Martin Johannesson, började en egen verksamhet, under namnet Ronneby bruk AB, med motsvarande inriktning som Uno Bergs Ronprodukter hade.
Sigurd Persson fick åter uppdraget att bistå med formgivning av ett nytt sortiment gjutjärnsprodukter - grytor och stekpannor med motsvarande funktioner.

På de nya grytorna lät man den ergonomiska diskussionen och rationaliteten få ett tydligare genomslag. Handtagen blev större, med mer utrymme för hand och grytlapp. De olika grytstorlekarna och en stekpanna kunde ha samma lock.

Skaften gjordes utbytbara, i både trä och rostfritt stål.

Gense | Ronneby Bruk AB

Mot slutet av 80-talet var de flesta av de produkter som Sigurd Persson ritat, för tillverkning av Silver & Stål, på olika sätt tagna ur produktion. Strävan efter förnyelse och nya projekt, i deras samarbete, fanns ändå kvar. Ett av de projekten omfattade några fat och vaser.

Projektet ingick i en större satsning på ett moderniserat sortiment.

Serien ritades 1988, vid en tidpunkt då Sigurd Persson allvarligt övervägde att avsluta sin verksamhet som formgivare. Som för många andra skapande människor var det ett hot som inte gick att realisera. Sigurd förblev verksam till sin död.
Faktum är dock att han, vid ett flertal tillfällen, beskrev de fat och vaser, som med exportambitioner fick namnet Cultura Metal, som sitt avslutande "credo" - sin formmässiga "trosbekännelse" till den estetiska enkelhetens kraft.

Vad han då uppenbarligen syftade på var att han åter visar upp extrema exempel på sin eminenta förmåga att proportionera sina alster, också i tekniskt krävande arbeten. Han repeterar igen den formgivandets tes - "Mindre ger mer" - han arbetat med redan sedan 30-talet, men främst sedan han börjat som formgivare vid Silver & Stål. Det kan man tydligt se. Det är det ytligare budskapet han sänder med.

Det som inte är lika läsligt direkt för ögat, men som ligger som en underton till den djärvhet som krävs för att presentera de enkla, nästan kärva föremålen för en kundkrets, är den tes, om den mänskliga kulturens egentliga karaktär och roll, som han själv hävdat under den allra största delen av sitt yrkesliv, allt sedan slutet av 40-talet.
Att den tesen hade och hade haft ett antal anhängare, både före och samtida med Sigurd Persson, är klart. Lika klart som att Sigurds ställningstagande grundades både på hans egen yrkeserfarenheter och på hans breda, allmänkulturella bildning.
Det handlade dels om en föreställning om att det finns en mänsklig, estetisk förmåga och en estetisk strävan som är en lika allmängiltig och oemotståndlig urkraft som andra "överlevnadsinstinkter" är - ett mänsklighetens och naturens urspråk som, om det får utvecklas oexploaterat, binder samman mänskligheten och andra levande organismer i en kommunikativ gemenskap.

Det handlar dels också om föreställningen om att, när denna estetiska strävan flätas samman med alla våra andra strävanden och aktiviteter och den därmed tar sig uttryck i framställningen av alla de objekt och beteenden vi kreerar, överallt i samhället, vi samtidigt etablerar och organiskt förändrar en gemensam men differentierad "kultur".

Det kulturbegrepp man bygger på den föreställningen ger dels grund för konstaterandet att "kultur" skapas och kommer till uttryck, som ett resultat av det mänskliga estetiska och kognitiva behovet, alltid och överallt där människor lever och verkar.
Dels ger det också grund för konstaterandet att aktiviteter och föremål, som åskådliggör den etablerade kulturen, alltid medför en ständigt upplevd påverkan, en kunskapsförmedling och en fostran som är en nödvändig förutsättning för all mänsklig utveckling och allt framåtskridande.
Den som själv framställer sina redskap får en vidare erfarenhet och ett annat förhållningssätt till sina betingelser än till de objekt som bara flyter förbi.

Det gäller också för de språkliga redskap och andra budskap vi ständigt byter med varandra - en trossats att minnas de gånger det är svårt att förstå meningen med det grannen säger och gör.

De här formuleringarna är givetvis en överförenklad sammanfattning av den omodernt lågmälda men uthålliga diskussion som fördes, av Sigurd Persson bland många andra, på många av de fora, i föreningar och organisationer, där Sigurd var med och verksam från 40-talet och framåt.

Medan andra, mer avgränsade kulturdefinitioner med starkare röst kom till uttryck - exempelvis massmedialt - förvaltades den bredare kulturdiskussionen i kretsar som var verksamma med brukskonst - estetiska verksamheter inom konsthantverk, hantverk, arkitektur och industriell produktion. Det kan ha skett inom den gamla Slöjdföreningen, den senare Föreningen för Svensk Form (FORM), SID ( föreningen för industriformgivare), Föreningen för Nutida Svenskt Silver, lokala hantverksföreningar, men senare även i Statens kulturråd och KUS-utredningen.

För Sigurds del handlade det om en lång kedja av strävanden efter att höja medvetenheten och fördjupa intresset först för det äldre hantverkets kulturella roll, så som han själv lärt sig den av sin far, då den "profana" produktionen fortfarande hade sin disciplinerande karaktär kvar. En karaktär som det burit sedan den tiden då hantverkat var det rationellaste sättet att producera de redskap folkhushållet krävde.
I den karaktären ingick också att, till stora delar, anpassligt förneka en kreativ estetisk ambition och att självstympande avstå från djupare insikter om kognitiva processer, sociodynamiska skeenden, levande pedagogik, semiotik, etc.. Man höll näbben och levererade servilt det som lönade mödan.

Vid ett par tillfällen, så sent som under 80-talet, formade Sigurd Persson kollektioner av föremål att drejas för hand och brännas, till saltglaserat stengods, vid de kvarvarande stenkärlsfabrikerna i Vallåkra och Raus. Han lånade ut sin kraft och återknöt där till det hantverk som, i hans barndom, var en viktig del av det jordnära näringslivet i nordvästra Skåne - vackra förpackningar och enkla bruksting.

Det första, intuitivt strategiska steget i Sigurds strävan var att agera för att "rädda" och utveckla det traditionella hantverket, undan det förödande trycket från den industriella produktionen, över till att bli det mer kulturellt ambitiösa "konsthantverket".
I det agerandet ingick att verka för att få bort den relativt kostsamma kontrollstämplingen, av ädelmetallföremål, och den "lyxskatt" som delvis var kopplad till den.

Tanken var att det inte var den tekniska kostnaden och priset, för föremålet, som var dess reala värde. Det var dess betydelser och estetiska kvaliteter som var de egenliga värdena. Och de värdena var ingen lyxkonsumtion utan en livsnödvändighet.

I nästa steg fördes en motsvarande diskussion för att förändra synen på de industriellt producerade tingen, från att betraktas som funtionellt tveksamma - en idémässigt och estetiskt död materia - till att upplevas som funktionella, estetiskt aktiverade och uppmärksammade bruksting, med kraft att påverka sina brukares självmedvetenhet och verklighetssyn.
Det var en "kampanj" och en diskussion som Sigurd förde med uthållighet till den grad att han, som ledamot i KUS-utredningen, i den sammankallande sekreterarens, Harry Schein, memoarer fick sitt eftermäle formulerat i en enda mening. Översätter man den fritt kan den betyda ungefär att Sigurd med irriterande envishet hävdade konsthantverkets plats i det stödsystem utredningen skulle konstruera.
Utan att ha någon direkt insyn i kulturutredningens interna diskussioner är det väl ändå möjligt att förstå att en ambitiös rationalist, med uppdraget att styra "kulturlivets" förutsättningar, kan störas av påpekanden med implikationen att kultur skapas och upplevs av alla, överallt i det mänskliga samhället.

För Sigurds del handlade ambitionerna kanske i någon mån om att återupprätta sitt fädernesärvda idé- och kunskapsgods och att egocentriskt häva sig över sin skolnings brist på teoretiska meriter.
I betydligt högre grad handlade det om en djup människosyn, en stor, personlig erfarenhet av samspelet mellan kroppslig, motorisk träning och intellektuell utveckling och mognad och, till sist, en stark, intuitiv förståelse för sociala skeenden och tekniska processer - allt utvecklat till en förhoppningsfull tillit till människans fria kreativitet.

Den tilliten kan man naturligtvis förhålla sig till på olika sätt. Att det inte bara kan vara ett naivt förtroende, till oss alla, står klart. Där ligger också en stark uppfordran, till var och en, att delta i och ta ansvar för den kulturella utvecklingen.

Skulpturen av fostrets huvud inspirerades också av Lennart Nilssons bilder. Den fick namnet "Möjlighet" och gjordes både i guld och i gjuten aluminium.

Det genetiska arvet som frö till ett växande, iakttagande och ansvarstagande intellekt - också en fråga om sambanden....

Ser man Cultura-serien i relation till Sigurd Perssons verk i övrigt ser man där också hans kulturella "credo".

Den revanschlust och tävlingsinstinkt som är en viktig drivkraft bakom mycket av social och kulturell dynamik ser ofta ut att ha sitt motiv i den enskilda individens upplevelse av framgång och förflyttning i förhållande till sin närmaste omgivning - att lyckas bättre än grannan, om inte i reella avseenden så åtminstone genom förstärkande myter om sig själv eller förnedrande myter och framställningar om grannen. Även den vidare "ståndscirkulationen" tycks inte sällan ha allmänmänskligt individuella drivkrafer, som kampanda och nyfikenhet.

Skulpturen fick namnet "Harlekin". Den blev stulen vid ett inbrott 2008 och är fortfarande inte återfunnen.

I Sigurds fall fanns till det också en tidig upplevelse av socialt utanförskap. Ett utanförskap som i våra dagar knappt skulle uppstått men som, i en svensk småstad vid 1900-talets början, var tydligt och gav känsliga, unga sinnen erfarenheter av de sociala krafternas skiktande funktioner. Som del i en nyinflyttad familj, där den ena föräldern ´var ingift från Tyskland och den andra hade lämnat sin sociala förankring och sitt "skikt", fick barnen upplevelser och insikter som, i någon mån, skulle komma att spela en roll i resten av deras liv.

Framgång i det sociala spelet ger ibland upphov till en arrogant uppfattning att "min framgång är min" och bygger på "mina individuella kvaliteter".

Sigurd Persson hade onekligen betydande framgångar både i sin yrkesutövning och, till någon del, i sina strävanden att förändra den allmänna meningen när det gäller den vidare kulturuppfattning han själv bekände sig till.
Men även i bedömningen av de framgångarna förblev han en sann "funktionalist" och sakligt inriktad tänkare, delvis misstänksamt oppositionell, delvis hårt analytiskt arbetande och därmed osäkert avvaktande inför den intellektuella illusionism som är det kommunikativa och kognitiva fundamentet för den mytologi och begreppsvärld där den sociala skiktningen osakligt motiveras - i den tankevärld där vi alla ritar våra relationsdiagram.

Med sina erfarenheter och sitt intellektuella "straffarbete" som bas drog Sigurd Persson efter hand slutsatsen att det flerfrontsslag han tagit på sig att utkämpa -

för att återupprätta sitt hantverkliga och yrkesetiska fadersarv,

för att upprätthålla sin självkänsla genom att få gehör för slutsatserna av sina livserfarenheter och

för att återuppväcka förståelsen för det av oss alla gemensamt nedärvda sambandet mellan kroppsligt skapande och intellektuell och känslomässig utveckling

- inte gick att vinna i vår tid.

"Tetralasern" av mattpolerad aluminium - för den som ser det ristar den precist sitt budskap på det intellektuella himlavalvet, tidsenligt monterad på en borrkärna av betong.

Sigurd insåg också att den sociala upprättelsen och upplivandet av hantverket, sett i en vidare mening, ständigt försvåras av det faktum att hantverket alltid har befunnit sig i farlig närhet av det som nyspråkligt nu kommit att kallas "hushållsnära tjänster".
Det praktiska motivet för den typen av verksaheter är att den som "köper" och tar tjänsten i bruk alltid har mer betalt för sina arbetstimmar än den som "säljer" och utför tjänsten har. Köparen får dessutom ofta äran av att uppoffrande "stödja kulturen". Vad köparen gör för att förtjäna sin högre utkomst är vid inköpstillfället en delvis sidordnad problematik. Men den kommer raskt in i bilden när den "hushållsnära" säljaren tvingas köpa den "hushållsnära" köparens "hushållsfjärran" tjänster och produkter - i form av svåranalyserde och avskärmade, administrativa tjänster och märkvärdigt tillkrånglade och självförstörande, ibland rent giftiga varor.

Det finns visst en mängd mekanismer - relaterade till kompetens, effekivitet, samarbeten och industrialisering - som delvis förändrar detta entydiga förhållande, av nödvändiga inkomstskillnader, som krävs för att upprätthålla en viss samhällsstruktur och för att göra den moraliskt svårtolkad. Men att de skillnader som består och ständigt återinrättas inte bygger på en öppen och rationell bedömning syns med blotta ögat.
Lika tydligt är att ett komplext samhälle, i obalanserad förändring, inte kan fungera - eller ens uppstår - med en egaliserad ekonomisk struktur. Det krävs styrmedel och markörer för att motverka att alla agerar efter eget beslutsfattande och för att säkerställa att tillräckligt många följer uppgjorda planer och direktiv, som utgår från kraftfullt arbetande individer och organisationer. Framgång eller motgång avgörs då förstås av vilka dessa individer och organisationer är och vilka mål de har.
När det drivande arbetet bygger på inkapslade sociala och ekonomiska understrukturer och på individers arroganta självöverskattning och det styrs mot ogenomtänkta och infantiliserade målbilder medför ekonomiska förstärkningar, av de förhållandena, en splittrande och självförstärkande samhällsfara, i de olika samhällssegment som saknar inbördes beröringsytor och samförstånd.

"Leonardo" - här i form av den ensamma ladusvalan som inte gjorde sommaren - kan vara en symbol för eller en dyrkan av det missförstådda geniet - fel i tid och rum - som inte fått rättmätigt gehör för sina idéer och sin avvikande verklighetssyn.

Den kan också vara en sublimering av ens eget ungänge med sin självöverskattning - en kittlande påminnelse om det ständigt ruvande renässansmänniskoidealet....

kanske en symbol för de machiavellistiska vildmän och valkyrior som, med bristande vidsyn, "bara ser sina möjligheter", "kör sina race", "driver sina projekt", på andras och egen risk och lämnar till omgivningen att skamset självrättfärdigande förtiga eller bortförklara konstruktionsfelen och sitt eget godtrogna deltagande...

en påminnelse om vardagslivets likheter med den absurda teater där publikens avgörande reaktion ständigt styrs av den frimodigt fjäderlätt hoppande majoriteten och skådespelarens framgång och välbefinnande avgörs av hur hårt masken sitter och hur väl rollen är skriven....

ett intressant exempel på hur självmedvetandet ibland kan vara lika förvirrande som en fixeringsbild, där bildens betydelser hastigt växlar med var blicken tillfälligt vilar....

Vem är stor och vem är liten? Vem är stark och vem är svag?

Är man en ensamt singlande svala över nyplöjd åker i maj eller en i den kvittrand flocken på telefontråden i augusti?

I grunden är alla ekonomiska differenser, inom avgränsade ekonomier, byggda på de individual- och socialpsykiska mekanismer som reglerar den enskilda individens möjligheter att utveckla eller undertrycka sina empatiska funktioner och att befrämja eller behärska sin självuppskattning.
Att maskera eller erkänna sina broenden kan ge tillfällig styrka eller svaghet i livets förhanlingar.

Den i grunden beroede köpare som kan bibehålla sin självöverskattning har alltid ett övertag på den säljare som redan initialt har accepterat det tvingande beroende som ett engagerat kroppsligt arbete alltid är - ständigt tjänande under den nyckfulla idén om målet.
Att undertrycka eller exploatera sin förståelse för motpartens behov har alltid varit ett element i "affärsrelationer" mellan mänskliga individer, i det sociala spelet. Och man beundrar ofta de personligheter som lyckas utveckla och utstråla en föreställning om egen överhöghet.
Men när de psykiska funktionerna, genom ekonomiska mekanismer, transformeras till samhällets sociala struktur ges de en kraft som kan vara helt förödande för nödvändiga lojaliteter och livsavgörande målinriktningar.

I det perspektivet ser det märkvärdigt ut hur abstrakt och fullständigt rudimentär den offentliga diskussionen är, angående funktionen av prissättningar och av de ekonomiska incitamenten, när de funktionerna ändå alltid framhålls som de viktigaste och nära nog enda styrinstrument som kan brukas i samhällsutvecklingen. Har man, i den diskussionen, inte med en klar beskrivning av kvaliteter och de långsiktigare funktionerna, i de varor och system man kan få för sina "ekonomiska incitament", sina pengar, saknar diskussionen annan mening än en frustrerande provokation och en besvikelsens hopplöshet.
I tystnaden frodas det underliggande, entydiga budskapet: "Ta alltid för dig så mycket du kan ta".
I en tvekamp kan inte båda parter vinna. Och ostyrd egennytta och revanschbegär är inte en god grund, varken för yrkesetik eller för samhällsbyggande.

De kvasilogiska motiv som formuleras och de gruppstrukturer, med interna metoder och mål, som byggs upp, för att bibehålla och förstärka störande, ekonomiska resursdifferenser, växelverkar med och närs i den individualpsykiska myllan.

"Lit de parade" - bilden av den kroniskt självplågande männoskohjärnan, med loberna hårt sammanlödda av silverlod, på sin dödsbädd av marmor.

Den tredje stutsatsen som, i Sigurd Persson idéarv, motverkade inlåsningen i självöverskattningens tankevärld var den otvetydiga erfarenheten av att all produktiv verksamhet sker i samarbetets form. En samverkan där alla medagerande - i kedjan från idé, över produktion, till användning - är lika viktiga, ömsesidigt beroende länkar, värda intresse, sympati och aktning för sina respektive roller.

Är det kanske i förluste av det perspektivet som det modernt maskerade samhället håller på att förlora sina styrfunktioner och sin självförståelse.

Som ett exempel, på objekt som nyansrikt representerar kontentan av den kultursyn som Sigurd Persson var en exponent för, kan den lilla statyetten tjäna.

Den kom till, efter en förfrågan från den uppburna operasångerskan Birgit Nilsson. Hon behövde ett tecken att dela ut med det stipendium hon, i sitt namn, årligen skulle förära någon yngre, talangfull operaartist. Det skulle då ske vid en ceremoni i hennes hemtrakter på Bjärehalvön.
Birgit Nilsson-statyetten (BN-statyetten) var det helt prosaiska namn den först fick bära.

Den idémässiga utgångspunkten för statyettens form beskrev Sigurd Persson själv ungefär som "den slinga av en eldslåga" han kom att associera till när han, vid något tillfälle, hörde ett pregnant parti ur en aria, framfört av Birgit Nilsson själv, med de kvaliteter hennes röst tillförde. De första statyetterna handtillverkades av mässing.

Efter att Birgit Nilsson avslutat sitt direkta engagemang 1988 kom ansvaret för utdelningen av statyetten så småningom att övertas av tidskriften OPERA och den sammanhållande kraften från Sören Tranberg.
Vid någon tidpunt, i kedjan av utdelningstillfällen, övergick man till att uföra statyetten av gjuten aluminium. Motivet kan ha varit att minska kostnaderna för tillverkningen. En annan tolkning är att det hade att göra med det etymologiska sambandet mellan ordet aluminium och olika ord som har betydelserna "ljus" / "belysning" / "upplysning", i den latinska språkgruppen.

En trämodell handgjordes på designkontoret och en kortare serie av grovgjutna statyetter framställdes på ett konstgjuteri i Stockholmstrakten. De bearbetades, graverades och fördigställdes i den egna silversmedjan i Stockholm.

Vad är det här? Är det en handelsvara? Är det ett bruksföremål?

Är det en symbol? Är det ett budskap?

I så fall från vem, till vem?

Vad betyder den?

Är det konst?

Är det konsthantverk? Är det industridesign?

Är det en industriprodukt eller ett hantverksalster?

Är det en kulturyttring? Inom vilken sektor, i så fall?

Vad har den för funktion?

Vad är den värd?

Priset är hemligt.

I den här presentationen, av en del av Sigurd Perssons verk, finns några formuleringar som givits en tillspetsad ton.  Det tonläget skulle konstären, i sin tid och med sin bakgrund, själv troligen inte ha använt, för att presentera sina idéer. Man skall ju inte förhäva sig!
De formuleringarna kan kanske tillskrivas den tidsanda som blivit tydligare på det nya seklet och som möjligen vuxit fram genom bruket av anonyma kommunikationskanaler och "stand up"-attityder.

I sig är det en intressant och ibland klargörande process när man försöker översätta ett budskap från ett uttryckssätt till ett annat. Som framgår av det här presenterade bildmaterialet är det en problematik som inte alls var främmande för Sigurd Perssons förhållningssätt och arbete.
Snarare var "semiotiken" - förståelsen för hur uttryckssättet förhåller sig till, förmedlar eller döljer, det avsedda eller underligga budskapet - ett av de centrala undersökningsområdena för Sigurd Persson som formgivare och konstnär. Uttrycksmedlen och de exempel som används som referenser måste anpassas till den situation där de skall kommunicera.

Låt inte de ibland tillspetsade uttryck som använts på den här sidan stå ivägen för förståelsen av det djupare och ärligt engagerade budskapet i verket.

(Som en kommentar till det aktuella samhällsklimatet låter vi den här under följande meningen med bilden på kattungen ligga kvar. Meningen och bilden var tidigare placerade på en annan plats på hemsidan och var, i sitt sammanhang, en del i en fabelartad kommentar till dagens förhållanden på pr- och marknadsföringsområdet i det det växande it- och mediasamhället. Meningen och bilden flyttades vid ett dataintrång, där aktör och tillvägagångssätt inte kunnat klarläggas. Om den utvecklingen fortsätter....)

Då bli´re..äh..typ.. Å ja´ba´:
Ou, kitt!!....KITT!!! ..typ......(%( ¤` ?