Vid senare delen av 1960-talet hade Sigurd Persson sedan flera år varit etablerad som en av landets fämsta industriformgivare. Det som möjligen i första hand meriterade honom för den utnämningen var hans stora bredd dels när det gällde alla genomförda projekt, från logotyper, förpackningar och emblem över matbestick, grytor och spisar till möbler och byggnadselement. Men det gällde också hans imponerande mångsidighet, när det gällde uttrycksmedel, behärskning av stilarter och idéutveckling - inte minst inom konsthantverket och då ännu främst inom ädelmetallsmidets olika grenar.



   Inom alla de då redan hundratals projekt han hade deltagit i hade han förstås också stött på och arbetet med glaset som material. Det hanlade i de projekten om industriproducerade föremål, som dricksglasen på SAS flygplan, dricksglasen till SARA-restaurangerna, några belysningsarmaturer med formpressade prismor eller ett mindre antal formprassade flaskor för butiksförsäljning av parfymer.





  Men trots att han hade sin långa utbildning och förankring i olika grenar av metallbearbetning hade Sigurd ändå tidigt kommit i kontakt med glasframställningens idévärld och med keramikframställningen, som har vissa likheter när det gäller materielhanteringen.


















  Då skolpojken Sigurd, på senare delen av 20-talet, gick kvällskurser på yrkesskolan ingick drejning och bränning av saltglaserat lergods i lärandet. Men viktigare ändå var troligen de stimulerande kontakter som uppstod då Sigurd och systern Sussie deltog i Hugo Gehlins tecknarkurser, mot slutet av 30-talet. Hugo Gehlin var bl.a. verksam på Gullaskrufs glasbruk och hade en bred erferenhet av glasframställningens olika grenar.




  När Sigurd Persson så, 1967, blev kontaktad av Erik Rosén, vid Kosta glasbruk, fanns där alltså, hos Sigurd, ett grundlagt, men sovande intresse för att ta sig an glaset som materiel för konsthantverklig produktion. Kosta glasbruk var inne i en av de turbulenta perioderna och planerade en satsning för att öka försäljningen, inhemskt och på export, genom att förnya och vidga sortimentet.
Sigurd hade ständigt en tendens att gå försiktigt och systematiskt fram och var mest villig att ta sig an de produkter som, när det gäller bearbetning, hade några drag gemensamma med framställningen av metallföremålen. Eftersom även Kostaledningen tycks ha varlt av den uppfattningen var det alltså framställningen av blåst och slipat eller formpressat, klart kristallglas som blev de första uppgifterna.

Det som är gemensamt för exempelvis framställningen av silverföremål och framställningen av slipat kristallglas är den stora mängden efterarbete som gör det möjligt att ge föremålen en mycket exakt form och ytbehandling. Det passade Sigurds då övervägande tänkesätt och erfarenhet.





















   Som ofta i "Glasriket" hade utifrån kommande formgivare inte tillräckligt, eget hantverkskunnande i glasblåsandets konst. Det krävdes ett samarbete med en kunnig hantverkare för att realisera formgivarens idéer, antingen det gällde ljusstakar, vaser, skålar, karaffer eller något annat föremål.











































   För Sigurd Persson var den första kontakten och handräckningen den dåvarande mästeren i studiohyttan, Bengt Heintze. Som ofta i de anrika bruksorterna hade äldre mästare en närmast mytisk ställning i organisationen och i samhället. Bengt Heintze framställde, bland allt annat, också trumpeter av glas och han satt med i den bruksorkester som förtjänstfullt spelade konserter på dessa instrument.


  Det var alltså två starka viljor och yrkeskunnina personligheter som, från var sitt håll, strävade efter att förverkliga Sigurds första förslag, till föremål och kollektioner, och som sakta ökade Sigurds erfarenheter av glasblåsningens svårigheter och egenheter.
De första åren var silversmedens spontana reaktion att glasblåsning var inexakt och svårhanterligt. Ett förlåtande drag i arbetsgången var att slipningen, poleringen och graveringen eller en inledande framställning i metallformar gjorde det möjligt att "rätta till" det tillfälligt avvikande och att ge föremålen precis den eftersrävade formen och effekten.

  Med åren böjade Sigurds växande förtrogenhet, med den varma glasmassans egenskaper, och hans ökande förståelse, för glasblåsarens arbetsprocess, i kombination med hans egen, ständiga önskan om tankens frihet till att skapa form i stunden ändå att ge honom en stark glädje i att vara medagerande i hyttan. Han kom att acceptera, möjligen högakta det direkta skapandet, i ögonblicket, som glasblåsningen och drejningen innebär.
  Han kom att anpassa sina egna föreställningar, förberedelser och föreskrifter när det gällde vilka former han strävade efter att åstadkomma. Man kan nog till och med hävda att han, i vissa avseenden, anpassade sitt sätt att avläsa och uppleva form, i allmänhet, sett som en relation mellan materialegeskaper, tillkomstprocess och formegenskaper, som de ständigt interagerande förutsättningar för allt materiellt framväxande. I glasblåsningen utspelade sig den processen i ett nästan explosivt förlopp.

  De frekventa vistelserna på bruket och i hyttan blev som kombinerade "spa-vistelser" och träningsläger för hans skaparsjäl. Det var en antropologisk, socialpsykologisk upptäckt att erfara den ordlösa, kroppsspråkliga kommunikationen som krävdes för att i den ögonblickliga framställningsprocessen, i den bullriga hyttan, ta tiillvara de tillfälliga förskjutningarna i formens framväxt och fånga det främsta spänningsögonblicket fysiskt hållbart i glamassans svalnande instelning. Och den erfarenheten ökade inte bara förmågan att utveckla och medverka till framställningen av intressanta glasobjekt. Det ökade också självinsikten och förståelsen för människan som intellektuellt kroppsligt verkande och socialt interagernade varelse.


  

  I utvecklingsförloppet, i hyttan och i samarbetet, lämnade Sigurd sakta den tidigare bindningen till det exakt slipade, klara glaset. Han samarbetade med tecknaren Lisa Bauer till framställningen av ett stort antal unika, oöverträffat vackra och ofattbart kommunikativa föremål med graverade växtbilder.











  Tillsamans med Bengt Heintze började han också, med olika tekniker, som glas med påklipp och underfångs- eller överfångsglas, addera färgade ytor för att tillföra ytterligare dimensioner till formupplevelsen. Han återknöt därmed till den bildframställning han hade lämnat efter sig med emaljarbetena på 50-talet.































































   Och när de började uppfinna och använda
"Ariadnetekniken", där en tunn tråd av färgat glas lindades runt föremålen, öppnade de vägen till ett nytt, effektivt och arbetsbesprande sätt att skapa bildmässiga mönster på ytorna - ytterligare ett steg i accepterandet av tillfälligheternas spel och i frigörelsen av Sigurds skaparkraft. 




















































  
   När Bengt Heintze gick i pension, en bit i på 70-talet, fortsatte Sgurd Persson att samarbeta med en av Heintzes lärlingar och yngre mästare, Jan-Erik Ritzman. 



   Det blev en form av nystart som också resulterade i att man tog upp och vidareutvecklade tekniker för nya användningar. Det gällde bl.a. användning av s.k. "förblåsningsformar". Tillvägagångssättet innebär att man inledningsvis blåser upp den första "anfangsklumpen", försedd med ett skikt av färgt glas, i en invändigt räfflad metallform. När den färgade glasmassan pressas ut mot formens räfflade yta stansas formens mönster in och perforerar glasskiktet.
Efter att glasklumpen lyfts ur formen och återupphettas blåses glaset ut till den avsedda formen och det instansade mönstret töjs ut, på helt olika sätt, devis oförutsägbart, till en dekor som kan bli antingen stark och överornad eller svag och underordnad föremålets form. Variationsmöjligheterna var nästan obegränsade, för en idérik formgivare och en skicklig hantverkare. 
























Med hjälp av förblåsningsformar utvecklade Sigurd och Jan-Erik Ritzman två olika tekniker:
Panach-tekniken som ger fjäderliknande eller nätartade mönster och...







































  Voile-tekniken som ger en kombination av blom- och slöjmönster på ytorna.





























 
































































    Vid mitten av 1980-talet visade det sig att Kosta glasbruks satsning på ny produktion visserligen hade resulterat i stora mängder av kreativt nytänkt konstglas och bruksglas. Men framgångarna med försäljningen hade inte hållit jämna steg med kostnadsökningen.
 Bruket bytte ägare och studiohyttan lades tillfälligt ned. Många kompetenta hantverkare och formgivare blev friställda och flera av dem öppade egna, mindre verksamheter på andra orter. 


  Jan-Erik Ritzman och Sven-Åke Carlsson öppnade hyttan i Transjö. Sigurd Persson anslöt sig till dem. Nu som fristående formgivare och beställare av sina egna alster på "entreprenad" i hyttan. Antalet besök i Transjö minskade kanske, jämfört med den först tiden vid Kosta. Men de arbetsveckor som lades in blev intensiva och produktiva. Samarbetet, främst med Jan-Erik Ritzman, resulterade i mellan 50 och 100 objekt under de dynamiska och fysiskt krävande arbetspassen. 








  Ändå handlade det inte om någon förstelnad rutin.  Från den ena gången till den andra utvecklades deras samarbete. Dels handlade det om att Sigurd lärde sig mer om glasets egenskaper och gränser. Han vidareutvecklade sina formförslag efter det. Det omedelbara och friare skapandet i hyttan tycks, på ett intressant sätt, ha lett till eller växelverkat med en "frigörelse" också av hans öviga skapande.













































   Att Sigurd Persson just under 70-talet tog upp sin ungdoms dröm, att skapa fri skulptur, var möjligen inte tillfälligheternas spel.




  






























  Men utvecklingen handlade också om en ömsesidig ökning av förståelsen och anpassning av samarbetsformerna mellan de två huvudaktörerna, formgivaren och mästaren, i hyttan.

























   För en utomstående betraktare kunde deras ofattbart knappa och ordlösa kommunikation, i hettan, bullret och stressen, ge intryck av att handla om någon form av "tankeöverföring".







   Naturligtvis handlade det om långvariga, gemensamma erfrenheter och ett finstämt kroppspråk, där de ömsesidigt och sekundsnabbt avläste minimala skiftningar i varandras rörelsemönster och minspel. För en utomstående saknades möjligheten att uppfatta annat än bråkdelar av vad som verkligen utspelade sig.





















  Både effektiviteten och precissionen i deras kommunicerade tankeutbyten, i hyttan, framgår tydligt men indirekt då man ser alla de många hundratals föremål som kom fram och visades under alla år, fram till deras sista möte 2001.



















   Deras samarbete var en levande och dynamisk del i en form- och hantverkstradition, en kontinuerlig kultur med lokala rötter ned till 1700-talet och med vidare rottrådar ut i världen och vidare ned genom århundradena.
Ett "hantverk", som glasblåsning, är en specialiserad, mänsklig verksamhet, med sina särskilda redskap och beteendemönster.





   Betraktar man ett enskilt "hantverk" ur ett generellt, sociologiskt, antropologiskt och psykologiskt perspektiv inser man att varje mänskligt "hantverk", egentligen varje mänsklig aktivitet och "kultur" - från varje liten del i det individuella "livspusslet" till alla delar och helheten i den mest avancerade "industriproduktion" - bygger på och resulterar i samma mänskliga förmågor, samma upplevelsevärden, samma drivkrafter och samma kunskapsstrukturer. 

  Naturligtvis finns betydande, individuella skillnader när det gäller detaljer, nyanser och ytliga mönster. I tid och rum existera och uppstår förstås också stora skillnader i organisatoriska och materiella förhållanden, förutsättningar och verkningar för och av enskilda verksamheter och kulturer. Men sett i de djupare, mänskligt konstituerande funktionerna bör man kunna anta att det är samma, våra individuella och gemensamma, inre funktioner vi arbetar med, påverkar och utvecklar eller stör. Det är det gemensamma "inre livet" i varje och alla kontinuiteter av kulturyttringar, i varje ögonblick i livet.


   Det är en uppfordrande tanke för var och en att bära med sig i sina vardagliga verksamheter och ansvar. I det avseendet var den speciella aktiviteten i glashyttan, med sitt koncentrerade skeednde och ändå fattbara format, ett kondensat av mänsklig kultur och en sällsynt komplex kunskapskälla till självförståelse och till insikt i vad "kultur" är, vad den ger och vad den behöver för sin överlevnad.